Sitter och väntar på att få hem hyllor till sonens rum. Får veta att de är på väg, ber dottern om hjälp att flytta på lite saker i brorsans rum och... inser att de kommer inte att få plats! (Här följer ett parti ord som inte är lämpliga att återge.)
Det är så himla typiskt. Jag säger ja till saker och ting och sen, efteråt får inse att nä det funkar tyvärr inte. Så vad gör jag av hyllorna då? De får stå i vardagsrummet till sonen kommer tillbaka från vistelsen i den, för oss nollåttor, outforskade landsdelen Järvsö. Alltså på söndag.
Barnens far påstod både en och hundra gånger att han var så trött på att jag aldrig tänkte efter, och jag blev nervös och knepig. Nu, när jag bestämmer allt själv är jag sällan nervös, knepig är jag nog, men har också utvecklat genen; Det gör inte någonting, det ordnar sig till slut. Och det gör det, ordnar sig alltså och det är tio gånger roligare att säga JA, än att säga nej.
1 timme sedan
4 kommentarer:
Absolut!!!
Learning by doing, heter det ju!
Nilla: :-)
Har själv växt upp med ensamstående mamma. Som jag är väldigt stolt över - är säkert dina barn över dig också.
Vi hade ett valspråk. DOSA sa vi till varandra. Betyder Det Ordnar Sig Alltid. Och på något konstigt vis så gjorde det alltid det... =)
Anna: Du är en ängel! Här ordnade det sig också. Får vi inte in dem i sonens rum, vilket jag tror att vi kan få, ställer jag hyllorna u vardagrummet. Dottern tycker det blir jättefint. Jag DOSAr också.
Skicka en kommentar