1 timme sedan
tisdag 5 oktober 2010
Lång längtan
Jo jag måste erkänna att jag saknar mina tonåringar. Rent förskräckligt mycket. Har bett dem komma över en stund på fredagkväll, trots (!) att jag har hela huset fullt av tjejer. Deras pappa åker nämlich bort över helgen. Precis som jag gör. Alltså tonåringarnas pappa naturligtvis. Vad tjejernas pappor gör har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om de har någon pappa eller om de har någon bra relation till sin pappa. Själv har jag inte min biologiska pappa i livet. Och har självklart skapat en mycket idealiserad och romantisk bild av honom. Jag har bara några diffusa minnen av honom. Men visst är det härligare att romantisera. Speciellt eftersom min mamma vägrar låta mig prata om min pappa med henne. Ja men så tokigt av mig, jag har ju en styvpappa också... Jo men visst, nu hinner jag inte blogga mer för stunden.
Något att snacka om:
jag kanske uttrycker mig vanvördigt om min styvpappa och det står jag för
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Nu känner jag liksom igen mig!
Dessa pappor hit och dit!
Förstår du saknar tonåringarna. de är ju inte vilka som helst; de är dina och fantastiska på många sätt. Jag saknar också mina tonåringar, men nu har de ju blivit vuxna och bor i eget hem.
Min pappa drunknade i fyllan när jag var elva år. Hade träfat honom en gång då, året innan.
Mina dagar: Ja, mycket pappor blir det.
Anonym: Jag inbillar mig att jag ska få en annan men lika bra relation med mina tonåringar när de flyttar hemifrån.
Fru Venus: Inte lätt att ha någon relation att prata om då. Tragiskt.
Men! Blir du inte otroligt nyfiken på att veta mer om din pappa då?
Tur dina kids har en så underbar mamma att de när de blir fullvuxna inte behöver fundera över sådant! :)
Märta: Om! Men det finns ju ingen att fråga. Jag vet inte ens var han är begravd.
Tack för dina ord om mig! :-)
Jag har det precis som du när det gäller min biologiska pappa och min mamma vill inte heller prata med mig om honom.
Stina: Visst är det trist och ett märkligt beteende.
Min pappa lever inte längre. Länge sedan han lämnade jordelivet och jag har ingenting att säga om honom så där.
Kul att få träffa tonåringarna en stund, om jag hinner fram. Jag kanske blir sen. *stressad och sjuk*
Veronica: Stressa inte till mig. Tonåringarna kommer inte och oss tjejer kommer du ju träffa hela helgen! Var rädd om dig, tänk på din hälsa. Kram
Skicka en kommentar