En fundering. Om du har en plan för dig själv, att du ska genomföra något. Till exempel ut och springa på morgonen innan jobbet, laga storkok av favoriträtten (hm.. det blir ganska lätt och egentligen onödigt för jag är just nu inne i en lax-med-philadelphiaost-på-knäckemacka eller fetaost-på-knäckemacka period) möblera om eller något annat lika upplyftande. Om du har det, blir det lättare om du låter alla vänner få veta din plan eller planer, om du inte kan hejda dig med en. Eller låter du bli att berätta om planen/planerna tills du genomfört det?
Själv funderar jag. På om jag ska berätta. Fast jag tror nog jag låter bli. Men jag har förberett lite.
6 timmar sedan
17 kommentarer:
Jag suger på å hålla mina för mig själv.. Vilket resulterar i att jag får skämmas när det inte blir av :/ Vill lite för mycket å så blir det liksom korvstoppning. Försöker bättra mig på å vara tyst i stället.
Vad det än är så hoppas det leder till ngt bra :)
Nyfikenheten vaknade ju såklart oxå!! ;) när får vi veta :P
Miss C x 2: Jag vet redan att det leder till något bra. Imorgon är det tänkt att jag ska berätta, men ha inte allt för höga nyfikenhetstankar. Det är inget revolutionerande. :-)
När jag inte berättar för någon så är det mest av vidskepelse. Jag är rädd att om jag uttalar det jag har tänk så händer det något oväntat så att jag inte kan göra det jag hade tänkt att göra. Tror att det sitter i sedan barndomen då det hände väldigt ofta att det inte blev som jag hade tänkt mig. Nu har jag berättat för flera arbetskamrater att jag bara tänker äta fikabröd på fredagar. När man har en sådan plan är det bra att berätta för då är det svårare att fuska.
Knasterfaster: Såna planer berättar jag nästan alltid. Och så håller jag dem. För jag vägrar låta andra få möjlighet att säga något om min dåliga karaktär.
Det beror på? Om det är nånting du riskerar sy få älta i lunchrummet annars, t ex varför man helt plötsligt börjar springa till jobbet eller yttrat en vit månad, men då är det mest för att jag inte o-ho-rkar tjata om det. Andra grejer ligger jag lågt med. Det är liksom mitt sätt att få ha nåt eget? Kram och lycka till oavsett- men såklart att du berättar för oss;-)
Både och, beror på vad det är, det vet ju du. Annars vill jag hemskt gärna veta vad du har på G :-) God morgon!
Svar: Jag måste gömma/plocka bort det mesta. Kan inte ha 15-20 presenter framme, dessutom käkar ju Totsie på allt som är löst....
Om du vill ha pepp ska du berätta.
annars får du ha hur många hemlisar för mig som du vill.
Du är bäst i alla fall.
Jag har provat båda varianterna. Har inte spelat någon roll om jag berättat eller inte eftersom jag är så lat så det mesta jag föresätter mig blir inte av. Fast när jag körde upp för förtinuttonde gången för att ta körkort, då höll jag det hemligt och sedan skrek jag av glädje när jag klarat mig.
Om det rör något jag eg inte är så sugen på att göra men känner att jag "måste" så blir det lättare av om jag berättat om planen.
Är det å andra sidan något roligt har jag svårt att hålla inne med det själv, så då berättar jag väl oxå :)
Kul att höra vad du har på g!
Jag har testat båda och kommit fram till att för mig funkar det bäst i de flesta lägen om det handlar om min egen prestation att hålla tyst. Annars babblar jag på som vanligt :-)
Berättar inte, för det skulle bli lite pinsamt när det märks utåt allt som jag struntar i...
The Queen: Lite så resonerar jag också. Och klart jag ska berätta, även fast det inte är någon stor sak.
Fru Venus: Svar kommer, jag lovar.
Fru Venus: Men du kan ha EN bestämd kartong, på EN bestämd plats för sånt. :-)
Sus: Du är för gullig du!
Fast det kan bli opepp också... från vissa, har jag märkt.
Mammahäxan: Vissa gånger är jag också glad att jag hållit tyst. Andra gånger har jag velat berätta och inte gjort det och sen var tillfället över. Snopet.
Ett stenkast: I förlängningen är jag nog precis som du! Hahaha!
Fru H: Just prestationsgrejjer känner jag att jag nog bör vara tyst om. Annars kanske det inte alls blir ngt.
Jeanette: Hahaha! Oj, men känner du inte någon press på dig om du skulle berätta?
Läste någonstans att det ur psykologiskt synvinkel är slugast att hålla tyst. Fast jag minns inte varför.. :P
ibland blir man upprörd även när läget är okäckt... det är nog bara att be om ursäkt och ge honom en kram ska du se!
Planer varierar om jag berättar... situationsanpassad berättning kan man kalla det! =) kram
Märta: Det var nog något sånt jag var ute efter. Ett svar på när chansen är som störst att jag genomför min plan. :-) Hör av dig om du kommer på det.
Nina: Jag bad om ursäkt på en gång. Och jag förklarade, men försvare inte, mitt beteende. Som tur är så är sonen väldigt klok.
Situationsanpassad berättning! Lysande! :-)
Skicka en kommentar