Äldsta tonåringen sätter sig mitt emot mig vid köksbordet, kvällen har hunnit bli sen, lutar huvudet i händerna och säger med mycket mindre röst än vanligt.
Jag tror inte det kommer att funka på gymnasiet, i den klassen. Och jag ser tårarna komma och vi kramas mer på en kort stund än vi gjort sedan småbarnsåren. Jag hör det lilla knäppet i mitt bröst när mitt hjärta skakas om lite. Kanske en liten flisa for ur. Så vi pratar, pratar och funderar på hur vi, men mest tonåringen ska göra de närmaste dagarna. Att jag har världens bästa tonåring(ar) är ingen tvekan. Äldsta har redan bestämt sig för att gå på lektionerna, iaktta, tänka igenom och på torsdag prata med den som i min skolvärld hette läraren, men som idag heter mentor.
Jag frågar försiktigt för att inte väcka några björnar, om rädsla, oro eller klump i magen.Och får till svar att jo, kanske lite, men inte farligt. Så nu tar vi sakta en dag i taget.
1 dag sedan
19 kommentarer:
Men ååå, *kramar om*, Usch vad jobbigt! Men så otroligt bra att hon såhär direkt larmar, då finns det en chans att göra något åt det. Jag hoppas att ni hittar en lösning!
Ps. Vad härligt att läsa om er fina öppna relation!
Kram
*suck* min favoritkille, varför skulle det bli så här för honom? Vad skönt att han vill ge det några dagar, för han har ju sån potential, hans klass kan skatta sig lyckliga över att ha honom där! Och vad skönt att han har dig. Kramar till er båda.
Åh men vilket skit... tänker på er! *kram!*
Så fint du skriver! :)
Inte lätt att vara vare sig tonåring eller mamma alla gånger...
Oj, nu vattnas det i mina ögon...
Så fint att han satte sig och pratade med dig!!
Du verkar vara världens bästa mamma också!!!!
Kram Eva
Min skrutt kom hem och grät efter första dagen på sin skola, förra hösten, när hon började gymnasiet. Pga sina nya klasskamrater.
Samma kväll hade vi föräldramöte och jag förstod varför hon grät... *elak*
Ett långt mejl till och ett kort samtal med rektorn och skrutt hade bytt klass och det funkar. Hon älskar inte skolan, men hon gråter inte.
Lyssna på hjärtat. Gör det. KRAM!
Men åh! Klok tonåring. Klok mamma. Jag är övertygad om att det här kommer att sluta på ett bra sätt även om det är jobbigt just nu.
Kramar!
Stina: Tack för dina ord, de värmer!
Fru Venus: Håller med dig, trots att jag är jävig! Klassen ska vara glad att de får honom hos sig! Kramar tillbaka. (och han och K hälsar med kram till dig)
Suzan: Ja, det är skit, men skiten ska bort! :-)
Petra: Nä, hade det varit lätt hade det nog varit tråkigt. Tack för din kommentar! Kram
Mina dagar: Oj så snällt skrivet av dig! Tack så mycket. Kram
Veronica: Ja, vi får avvakta lite, men hjärtat ska absolut styra, som vanligt. KRAM!
Realisten: Ja den tonåringen har verkligen gjort sin mamma klok. Och inte tvärtom. Är också övertygad om att allt ordnar sig. KRAM!
Det är ganska många ettor som byter och ändrar första veckorna på höstterminen. En del gör det mer än en gång innan de känner att det känns bra.
Sen finns det de som inte säger något om hur det är, biter ihop och mår dåligt i det tysta. Skönt att din pojk inte hör till dem! <3
Nilla: Ja hur det än blir är det bra att han inte biter ihop. Det är aldrig någon framkomlig väg.
Men lilla skruttan! En dag i taget blir nog bra.
Kram
Det är i såna lägen man som mamma vill kunna trolla bort allt det onda!
Åh.... hoppas det löser sig och blir jättebra till slut.
Gafflan: Tack! En dag i taget blir bra.
Chrissan: Ja, ibland så känns det så.
Stort o smått: Det kommer absolut att ordna sig!
Herregud...På måndag börjar min Minsting gymnasiet och jag är 20 mil från henne.
Jag. Orkar. Inte. Ens. Tänka. På. Det.
Men det ska gå bra. Det måste det.
Annars måste jag flytta "hem" igen..
Just jag. Jag är ju en sån där mentor. Hoppas din son har en jävla bra mentor. En sådan ser om det är lite knas.
Sus: Åh nej! Det är klart att det ska gå bra, inte ska du behöva flytta igen! Jag håller tummarna.
Och ja, min sons mentor verkar vara mycket bra. Och hon såg absolut att det var knas och förstod direkt varför han var osäker på klassen. Men han vill ge det ett försök ett tag.
Bara att tala om det som är svårt, kan hjälpa mycket. Man kan sätta fokus på tankar och funderingar på ett helt annat sätt då. Och visst blir man stolt över "sina små" när de trots allt kommer till mamma och man tillsammans kan hjälpas åt att hitta lösningar.
Kram till dig och tonåringarna...
Anna: Att sätta ord på det svåra hjälper mycket. Och jag kramar tonåringarna!
Skicka en kommentar