Kommer just från en bostadspolitisk debatt som vi varit med och ordnat på jobbet. Mycket bra, kul, intressant och inte alls långrandigt. Undrar du över vad det handlade om kan du kolla på på YouTube på vår trailer.
Nästan hemma vid ytterdörren känner jag att allt inte är som det ska vara, något är till och med riktigt fel. Jag har tappat ett av mina favoritarmband! Och det av det fåniga skälet att det helt enkelt var för stort nu när jag har minskat lite i omfång. Och jag sprang, nä ok du har rätt, jag gick tillbaka mot t-banan, men nä. Så klart låg det inte där. Jag blev riktigt jätteledsen, jag har själv köpt armbandet till mig, och för mig betydde det mycket. Jag har köpt det av ett speciellt skäl och det var betydligt dyrare än jag vanligtvis skulle unna mig själv. Min första reaktion var att jag skulle börja gråta. Men jag kände mig löjlig eftersom det faktiskt bara är ett armband. Sen har jag funderat på det. Vad tycker du, är det fjantigt att gråta över förlusten av ett armband?
11 timmar sedan
18 kommentarer:
Nä, det är inte ett jävla dugg fjantigt. Det hade jag också gjort.
Men vadå minskat lite i omfånget? Du hade väl INGET att minska?!!
Tråkigt med armbandet. Jag förstår precis hur du känner.
Herregud, jag har satt mig ner och stortjutit nån timme!! Varit ledsen, besviken och sur i två månader... Usch, vad tråkigt... KRAM
Hej Singelmamman!
Usch vad trist att tappa ett armband, klart du blir ledsen! Kanske ligger det kvar på jobbet? Hoppas!
Jag hade grinat som fan!
Klart att du gråter över att förlora ett ting med affektionsvärde. Självklart, det gör ju ont i hjärtat.
Hade du gråtit över att du tappat paraplyt hade jag protesterat.
Det är klart att man får grina, det skulle jag ha gjort också!
Gråta för man faktiskt göra för precis vad som helst. Vad som är en bagatell skiftar dessutom från dag till dag.
Köpte mig själv en ring som belöning o tröst. Bar den som mentalt minne i många år men tappade bort den o blev jätteledsen. Visst, en bagatell i universum men för mig var ringen viktig, så grina du, det är helt okey.
Jag har gråtit över ett förlorat armband. Det var förra hösten... Det var förjävligt. Jag saknar det ännu, och grämer mig.
Så gråt du, det får man!
Klart man får gråta!! Affektionsvärden är något superviktigt!!
KRAM!
Mona: Jodu, men det kanske inte alltid syntes. Jag har gått från midjemått 104 till 89. Bara ett exempel. Mina bröst är också mer rimliga, om än gigantiska...
Fru Venus: Jo, jag tänkte göra det, men jag känner mig bara nedslagen. Mycket.
Cina: Önskar jag kunde säga att jag tror det, men jag ska ringa konferenslokalen imorgon och kolla om det finns där.
Ting: Hm, kanske jag ändå ska tillåta mig vara lite ledsen. *funderar*
Maj: :-) Paraply använder jag nästan aldrig så det gör inget om jag tappar.
Stina: Ok, håller kanske med.
Tjockisen: Ja, och egentligen avgör jag själv vad som är en bagatell. Kanske.
Madlar: Så var det! Precis så, en belöning och ett viktigt ställningstagande för mig...
Stort o smått: Mmm. Svårt att släppa att jag själv varit klantig som hade det på mig fast det var för stort.
Catiiis: Ja jag inser det! Affektionsvärdet är viktigare än kostnaden. Kram tillbaka!
Klart det är okej att gråta! Allt för få gör det öppet i dagens Sverige... härligt med lite mänsklighet och känslor!
Mika: Jo känslor är helt ok, men... äh jag vet bara inte hur jag ska handskas med besvikelsen.
Näe, om det är något som faktiskt betyder något för en då är det inte alls fånigt! Synd att du tappat det - hoppas det mirakulöst dyker upp igen!
Jag skulle ha storgråtit och sen skulle jag ha tänkt på det i 13 år. Det är ungefär så lång tid det tar för mig att komma över saker.
Jag förstår dig med andra ord som vanligt. Kram!
Malla: Ja jag hoppas alltid på mirakel, och speciellt nu.
Realisten: Själv tänker jag nog hoppa över gråtandet, även om det hänger väldigt nära. Men ältandet tänker jag gräva ner mig i. Här ska inget glömmas. Jag är glad att du förstår mig. Kram!
Skicka en kommentar