torsdag 21 januari 2010

G gästbloggar

Vaknar, öppnar ögonen. Nej, ett öga? Känns konstigt. Spegeln talar om att jag fått en finne PÅ ögonlocket! Det hade jag inte ens när jag f ö var översållad av tonårsacne, dvs mellan 12 och typ 30. Kollar Singelmammans blogg och undrar om det är något som går här på jobbet (ja, vi är arbetskamrater)? Kanske borde vi stanna hemma för säkerhets skull? Ett förslag jag vet hon skulle uppskatta…Hastar till simhallen, och genast när vattnet sluter sig om hela kroppen uppfylls jag av en plötslig, oväntad men mycket stark lyckokänsla. Jag har armar och ben, dom fungerar utmärkt, jag kan simma och det är härligt! Förstår i samma ögonblick att det är Haiti-rapporterna som utgör bakgrund till de nästan religiösa vindlingar som hjärnan pysslar med under de mekaniska simtagen. I nästa ögonblick känner jag mig skamsen, som om jag inte har rätt att ha det så bra när andra… Lovar mig själv att ställa upp på Aftonbladets kampanj idag, att skänka (minst) en timlön till katastrofhjälpen. Och att inte gnälla över en sketen liten finne, som snart försvinner.

2 kommentarer:

M. -älskar också att gå ner i bassänger sa...

Jag håller med. I skuggan av Haiti sprids det ljus över ens eget perspektiv. Vi är priviligierade. Vi ska vara glada för det och njuta av det. Det är tacksamhet, tycker jag.

G sa...

Svar till M: Jomen precis, synd bara att det ska krävas någon typ av katastrof, eller iaf att någon annan har det dåligt, för att göra oss medvetna om vår tur att födas och leva just här, just nu. Men allt finns ju till i förhållande till något annat – ljus till mörker, stark till svag….yin & yang i ett nötskal! *det var värst så filosofiskt det blev*