onsdag 19 augusti 2009

Attans vad beige jag är

Jag är alltid lite rädd att jag sticker ut och märks för mycket. När jag själv inte vill. Sen har jag ju stunder, typ väldigt ofta får jag medge, när jag vill märkas. Men som sagt, jag inser att jag aldrig kommer att uppmärksammas lika mycket som mannen som stod i parken nära jobbet idag.
Med en bergsprängare på högeraxeln, en cigg i vänsterhanden och en ölburk på huvudet dansade och sjöng han för oss alla.

Själv är jag glad om någon märker att jag har ett nytt halsband. Och så vet jag inte heller hur man stavar till beige.

3 kommentarer:

Maj Korner sa...

Jag brukar säga till på jobbet när jag ska gå till frissan så att de säkert kommer ihåg att kommentera att jag klippt mig. :-)

Färgen ser rättstavad ut. Bäääsch, beeesch. Nä.

Singelmamman sa...

Maj: Så gör jag också, tar kort och sprider på jobbet; före och efter. Tyvärr verkar ingen bry sig. :-(
Skönt att ordet är rättstavat.

Yasha sa...

Ett tag för något år sedan, var jag inne i en extrem fas som krävde mycket personlig utveckling. Jag kände just att jag fick avkall på mycket som var jag för att få saker och ting att fungera, för att bli hörd helt enkelt. När jag pratade med en klok väninna, beskrev jag mig själv som beige. Inte speciellt positivt. Tills väninnan ifråga vände på steken och konstaterade att, beige, det är samma färg som en lejoninna... *L*

Efter det har lugnet infunnit sig och jag har lärt mig att "skifta färg" efter situationen och behovet. Beige är alltså inte alltid dåligt. *skrattar*