Möte

Sitter och läser på t-banan hem när jag ser en gammal arbetskamrat. En helt galen kille, eller ja nu är han nog man. Vi har jobbat ihop för över 15 år sen, men träffas lite då och då, mest när han bjuder på pubafton på sitt företag. Han är som ett litet barn, direkt, utan hämningar och har inte någon som helst förståelse för den personliga sfären. Vare sig kroppsligt eller språkligt. Han kan i princip säga och göra vad som helst. Jag vet att det låter urjobbigt för en del, men han får mig på gott humör varenda gång jag träffar honom. Kanske för att jag är tacksam över att inte behöva umgås med honom allt för mycket. Även om jag faktiskt inte kan påminna mig mer än en gång då vi bråkat.

Nu skulle han hem till en kompis för att de sedan ska till Gotland och fiska havsöring. De ska bo i en sommarstängd stugby. Genast började jag skissa på en deckarberättelse med mord. Jag bad honom vara försiktig och inte prata med främlingar. Nästa gång vi ses kan det mycket väl bli pubafton med havsöring istället för chips.