Tandgnisslur ville veta mer om mina föräldrar. Finns inte egentligen, något alls att säga om dem. Tyvärr. Min styvpappa är elak, självupptagen och har alltid rätt. Håller du inte med honom är du dum i huvudet och då behöver han inte prata med dig. Antalet vänner som numera är föredetta vänner för att de är "dumma i huvudet" finns det gott om.
Känner inte någon större lust att berätta om vare sig honom eller mamma, men har ändå bestämt att ge några exempel. När jag skiljde mig vägrade mamma prata med mig på ca fem månader. Hon blev så upprörd, som hon sa; det har väl knappast varit så illa att du måste skilja dig! Sen ringde hon av och till till min tvillingsyster och beklagade sig. Så min stackars syster ringde mig och bad att jag. . . Ja vad f-n skulle jag göra, det var mamma som vägrade prata med mig. Tänkte mamma att jag skulle "ta mitt förnuft till fånga" och inte skilja mig?
Jag och mina barns far frågade om hjälp att sätta upp en lampa utanför entrén på vårt hus, en lampa som tänds när någon kommer inom en viss radie. Vi visade hur vi ville ha det, och vilken lampa vi valt. Styvfar vägrade (han är elektriker) för att han tyckte vi vinklade lampan fel och att lampan var för ful. Sen vägrade han prata med mig (han pratade däremot med min man) på en månad, för jag förringade hans kunskap.
Eller som när min mormor halkade hemma hos mamma och styvfar och bröt lårbenet. Jag hade flyttat hemifrån men var hemma och åt middag för att vi skulle åka och hälsa på mormor. Min styvfar satt hela middagen och ojjade sig om hur synd det var om honom! Hur rädd han var för att dö, att allt var farligt osv osv. Jag avbröt honom och sa: Men ursäkta mig, det är ju min mormor som ligger på sjukhuset, inte du. Då reste han sig och gick ut, kom inte tillbaka och min mamma och jag åkte själva till mormor. Min styvfar kom inte hem förrän väldigt sent den kvällen och min mor var i upplösningstillstånd. Något hon har lätt för att bli, ska jag väl erkänna. Sen ville mamma att jag skulle be styvfar om ursäkt för att jag sårat honom. In my ass!
Eller som när jag väntade mitt första barn, jag blev intervjuad av en stor tidning. En artikelserie om hur det är att vänta barn. Mormor hade precis dött, en kompis till mig hade precis dött och jag var fokuserad på vad som är viktigt i livet, vad som har påverkat mig. Jag tar upp mormor men också min mamma som exempel på starka kvinnor och utrrycker i artikeln något om att kunna vara stark och en förebild för mitt barn.
Då vägrar min styvfar prata med mig för att jag inte nämnt honom i artikeln, återigen ringer mamma och ber mig be om ursäkt. Så där har han hållit på.
Nu i juni har de varit bortresta i stort sett hela månaden, jag har vattnat deras blommor och tagit hand om posten. De hade så mycket att göra på sin semester att de inte hann skicka något kort till mig och mina systrar. Så fort de kommer hem ringer mamma och beklagar sig över att jag aldrig hälsar på. Jag umgås med dem när jag vill.
Om du tycker att jag låter bitter så får du gärna tycka det, jag är inte bitter, jag vill bara inte ta ansvar för mamma och styvfars lycka. Framförallt mamma känner sig ensam och inlåst, eftersom styvfar numera är ganska orörlig och inte vill att mamma gör saker som hon tycker är kul.
Kommer nog inte skriva alltför mycket om dem mer. De ska inte få stjäla energi av mig.
16 timmar sedan
6 kommentarer:
Tack för att du berättar. Jag undrade faktiskt vad som låg bakom ditt inlägg häromdagen och jag tycker det är intressant att höra hur det kan vara. Hur människor kan vara.
Maj K: Jo människor är intressanta att studera. Andra, som inte är släktingar.
Förstår att du varken vill eller kan ta ansvar för deras lycka (som de inte verkar ha f ö).
Honom skulle jag nog inte ens orka träffa om jag var du.
Nilla: Nä, han tar så mycket energi så det är ofattbart. Jag träffar honom bara för att mina tonåringar ska ha en relation med dem. Och det funkar bra.
Och där fick jag så jag teg. Förstår att det inte är människor du gärna skriver eller pratar om. Fast jag tror att det är bra, det känns som att du håller igen en aning med din avsky och ditt hat. Kan vara så att det beror på att du är färdigspydd men jag tycker att det är fantastiskt skönt att riktigt få ur mej allt en gång för alla. Nu när jag tänker efter undrar jag om jag inte ska måla ett trollporträtt av en man som äcklar mej oerhört, min fd svärfar. Jag kan bli förbannad bara jag tänker på honom vilket för mej betyder att jag inte är färdig med honom än. Trollporträttet jag målade av min fd man har hjälpt mej oerhört. För mej är skrivande terapi. Det är möjligt att det är smaklöst av mej att offentligt tvätta min byk men jag skiter i det. Det finns så många bloggar att välja mellan så ingen lär behöva läsa min.
Tandgnisslur: Kloka, kloka kvinna! Jo jag är färdig, har skrivit av mig i min dagbok, pratat med min psykolog och inte minst; pratat med mig själv. Ville ändå skriva här så jag slipper förklara mig varje gång jag råkar nämna dem i mindre smickrande ordalag. Kram!
Skicka en kommentar