Då kom Ulf Lundells skiva "Längre inåt landet" och attans vad jag kunde känna igen mig i texterna. Ännu konstigare är att redan Ripp Rapp (79) och Törst (76) slog knock out på mig. Första gången jag såg Lundell var jag 15 år. Det var en lucia och SvT sände ungdomsmusik i hopp om att ungdomarna skulle stanna inne och se på sina idoler istället för att vara ute och supa.
Skälet till att jag var inne och inte ute, är enkelt. Jag och min tvillingsyster fick inte gå ut. Jag minns att jag satt på golvet i hennes rum och såg på vår gamla svartvita tv och precis innan sändningen och vi tog slut kom han. Lundell. Jag blev klarvaken, men min syster ifrågasatte då som nu min mentala hälsa. Hon sa; du kan inte mena att du gillar den där gamla gubben! Den gamla gubben blir i år den 20 november 60 år och jag är 45 år.
Ikväll såg jag den gamla gubben på Skansen, och syster; jo jag menar att jag gillar den gamla gubben. Lika mycket nu som då.
14 timmar sedan
4 kommentarer:
Ahhh det är så läckert att gå på en spelning. Stämningen, känslan när basgången rullar i kroppen och man vet exakt vilken låt som ska börja är rörande skön.
Visst har herr Lundell gjort en del bra låtar men mer än så betyder han inte för mig. Men smaken är olika och skönt är väl det.
Kom dock ihåg vem som passerade denna gamla gubbe för bara några dagar sedan och så snabbt delade med sig av detta ögonblick!
Mofsan: Exakt så är det.
Kära anonym: Jodå smak och bak är olika. Men du tog väl kort?
Jag hade en kort Lundellperiod, köpte en skiva som hette Dådens år och sjöng Snön faller och vi med dem allt vad jag orkade i mitt rum. Men jag tror mer att det var inne att läsa och lyssna på Lundell, jag tror aldrig jag var något fan egentligen.
Skicka en kommentar