Idag har jag suttit två timmar på bio och sett filmen om Palme, en film jag gärna rekommenderar. Oavsett vad du tycker om Palme så är filmen dels en bild av honom som person men också en betraktelse över svensk politik från 50-talet och till Palmes död. Se den, absolut.
I övrigt har jag varit ute och rört på mig lite hela tiden. Promenad till och från bion i stan, ett snabbt hej till Kristin på Tous och äntligen kvällspromenad med Sus.
Det är så stor skillnad på hur jag mår idag och på hur jag mådde igår. Imorgon kanske jag firar med ett glas vin till och med.
7 timmar sedan
12 kommentarer:
skönt att du mår bättre!
Jag tänker se Palme-serien på tv under julhelgen. Jag växte upp under den tiden o vill gärna se det som ett tidsdokumnet av något jag var för ung för att egentligen förstå.
Vad skönt att du är piggare. Huvud o mage brukar må bättre när smärtisen minskas.
Låter som en fin dag!
Härligt att du mår bättre!!
Klart du ska ta vin!! Men du, inte med de där morfinbaserade pillren!
Men det fattar du ju själv för sjutton. Typiskt av en sjuksyrra att förmana och vara övertydlig! Haha!!
Kram
Och här trillade jag in. Jisses söta rara vad du har gått igenom.
Nu blir det bara bättre!
All lycka och kram!
Du går åt mig också! Tack, det är snällt av dig. På så sätt slipper jag. (värsta svackan, men imorgon ska jag ut. En timmes promenad eller minst 3 km spring med minst en kvarts promenad)
Du verkar ha gott läkekött! Tänker på dig här nere i södern. Kram!
//Charmhäck
Gott att du mår bättre! Och imorgon är en ny dag! Och då mår du ännu bättre, och ett glas vin är nyttigt. Det har jag hört!
Natti natti!
Apropå Mammys kommentar har jag under den senaste veckan funderat lite över sakernas tillstånd.. Varför heter det inte frisksköterska istället?
Det skulle ju kännas mer positivt och mindre allvarligt att behandlas av en sån.
Läkare är ju lite mer åt hållet att göra någon frisk i alla fall.
Friskhus, friskgymnastik och så...
Så typiskt neggo. Typiskt svenskt.
Glad att du är piggare!
Får man passa på att rekommendera ett slags soundtrack till tiden kring skotten på sveavägen och vakuumet som följde därefter:
Under sommarturnén 2005 valde Ulf Lundell att framföra den så sällan spelade sången "Vänd dej inte om", (finns på spotify) från samlings cd:n Slutna rum 75-95, under konserterna. Sången, vars titel anspelar på den grekiska myten om Orfeus och Eurydike, bröt av mot det annars så publiktillvända låtmaterialet och gav en märklig nerv åt konserten. När jag hörde Ulf Lundell sjunga texten ifrån scenen så var det som att färdas tjugo år tillbaks i tiden och jag upptäckte hur sången expanderat innehållsmässigt sedan den skrevs i mitten av 80-talet och fått ett såväl dokumentärt som ett närmast profetiskt drag över sig. Det är en sång som beskriver det själsliga tillståndet efter skilsmässan mellan sångaren och hans första hustru; de avklingande känslorna som inte helt vill försvinna men som heller inte betyder så mycket längre. Trots att en tredje person finns närvarande i dialogen får man ingen känsla av triangeldrama. Lundell uttrycker snarare en resignerad smärta och en känsla av desillusion och tomhet och att ingenting egentligen betyder så mycket längre. Beskrivningen av att stå utanför den sociala gemenskapen och att ha tappat fotfästet är konstaterande. Genom att placera personerna i det nationella trauma som mordet på Olof Palme innebar så får sången även samhälleliga och politiska dimensioner. Skotten från Sveavägen ekar genom hela sången och det finns en närmast Beckettsk atmosfär av ödslighet i sången. (Lundell refererar för övrigt till ett Samuel Beckett-drama i sången) Vad vi får beskrivet för oss är inte bara skilsmässan ifrån en kvinna utan ifrån en hel tidsepok.
Under sommarturnén 2005 när jag hörde "Vänd dej inte om" blev det uppenbart hur politiskt laddad sången fortfarande är, hur väl den fångar in den stämning som rådde i samhället från mitten av 80-talet (förvirringen efter mordet på Olof Palme, starten på socialdemokratins kris och desillusionen hos den generation vars politiska medvetenhet formades av det radikala 60-talet) och hur den samtidigt på ett närmast profetiskt sätt i dialogen pekar ut den riktning som svensk politik sedan kom att ta. Som om Ulf Lundell redan då när sången skrevs, 1986, på ett intuitivt sätt anade hur Sverige skulle förändras och komma att se ut idag. Plötsligt förändrades den där dialogen i sången - som jag tidigare tolkat som efterdyningarna av ett relationsdrama mellan sångaren och hans första fru - till ett samtal, en dialog som rör sig mellan det personliga och det politiska, det genomtänkta och det undermedvetna, det enskilda och det kollektiva. Det slog mig plötsligt att någon eller några av de personer som förekommer i den där märkliga dialogen kan vara metaforer eller representanter för den politiska högervänsterskalan och att dialogen kan tolkas såväl bokstavligt som symboliskt.
Så när Lundell ställde frågan "Vart tog du vägen sen?" ifrån scenen så undrade jag naturligtvis till vem den frågan är riktad. Är frågan ställd till den f.d. hustrun eller inåt i självrannsakan? Eller är det kanske en uppfodrande fråga till socialdemokratin, till det svenska folket?
Magnus J: Jag tror att frågan är ställd både till den fd hustrun och till det svenska folket. Kanske jämställt med socialdemokratin.
Tack för en väldigt intressant kommentar.
Är det en slump eller råkar du ha koll på att jag gillar Lundell?
En slump faktiskt, men helt klart en lyckad slump :)
Fortsätt digga Lundell!
Skicka en kommentar