Så, hur överlevde jag dagen? Jag pratade ned ångesten, sa att det inte var någon idè att den hängde hos mig. Istället fick jag sorgsenheten. Jag valde den svåra vägen. Tog mig ut och joggade till träningen, körde ett pass på gymmet, joggade till affären tog bussen hem. Lagade mat med tonåringarna. Sorgsenheten ligger och gnager lite. Men mina tonåringar är som balsam för vilken själ som helst. Tvivlar du kan du få låna dem och jag lovar att du inte blir besviken.
Published with Blogger-droid v1.7.3
10 kommentarer:
*stor kram och massa pussar till dig*
Längtar efter dig!
Jag tycker att det är snyggt med boktravar men tavlan kan du hänga upp. En fotpall ska du väl också ha? Usch för ångest och uschlighet. Du sa inget till dina tonåringar om kanelbullen va? Det skulle inte jag ha gjort. KRAM KRAM KRAM
Suzan: Tackar, tackar! Jag längtar efter dig med, det vet du! Puss och kram.
Knasterfaster: Jag tycker också boktravar är snyggt. Men jag vill ta upp mina böcker från källaren och då får de inte plats på golvet. Nä jag sa inte ett pip om bullarna. Kram!
Jag är så jäkla kass på att lämna kommentarer hos dig.
Nu kände jag att du i din sorgsenhet skulle kunna behöva en liten rad eller två..eller tjugotvå, jag har svårt att skriva korfattat ;)
Jag hoppas att det lättar snart- att ångesten och sorgsenheten försvinner. Att du får må bra.
Stor kram!
Tjillevipp: Det är absolut inte något måste att kommentera. Jag är lika bra/dålig på det jag med. Jag är glad att du läser min blogg! Tusen tack för din omtanke. Kram!
Det är lite synd om Sorgsenheten tycker jag, hon är en sån där som inte är välkommen någonstans. Klart som fan att hon smiter in när hon får chansen, upptäcker en spricka i muren...och kryper ihop inne i hjärtevärmen. Man vill ju inte ha henne som gäst men man kan förbarma sig lite ibland, låta henne få bo några timmar eller ett par dagar tills hon vänligt men bestämt kan motas på dörren. Sedan ser man till att bjuda in något annat. Fnisset är en rätt kul typ. Glädjen är visserligen tjock och tar upp plats men det är skojigt när hon hälsar på.
Klapp på kind från mig...
Lilla blå: Så på pricken! Så värmande. Sorgsenheten får bo här, ett litet tag. Kram!
Pinglan där i Sverigelandet, det sorgsna kommer och går ibland, men så länge det går får vi försöka stå ut med det ibland. :-) Kram vännen.
Fru Venus: Så rätt! Vi står ut med det ibland. Kram
Förlåt, egentligen ska jag inte störa när du nu har stängt av kommentarerna där uppe. Vill bara säga att jag hoppas att du hittar en sladd, och ge dig en superduperhuper jättestor kram. Så KRAAAAM!!!!!!
Skicka en kommentar