Både verbaliserat och förkroppsligat min ångest

Nilla har varit på bokmässan och fått med sig en rockslagsknapp. Utan att veta om det när jag vaknade i morse kände jag att den här morgonen krävde all styrka och kraft av mig. Jag behövde inte bara sätta ord på ångesten, jag var tvungen att handgripligen förkroppsliga den. Så i samma stund jag gick upp, nä strax efter toabesöket faktiskt, hade jag hunnit byta lakan i sängen, vädra lakan, städa lite i köket och gjort frukost. Nu efter en halv blodgrape, en smörgås och första koppen te, känns det som om ångesten dra iväg någon annanstans. Så nu sitter jag här med de stora frågorna i huvudet.
Varför kan jag inte dricka te när jag har bråttom, jag kan ju svepa en kopp kaffe hur hett det än är?
Varför kan jag inte ta tag i saker och ting, typ söka nytt jobb som jag så väl behöver?
Varför var det finare väder igår när jag jobbade och inte idag när jag är ledig?
Varför skriver jag listor?
Varför envisades de två tanterna som träffades med sina hundar runt sju-snåret i morse med att låta deras två hundar tokskälla, nedanför mitt sovrumsfönster?
Varför finns det inte något ställe nära mig som tar emot för små/för stora kläder, knappt använda?
Varför har inte skolan, vad jag vet, uppmärksammat att i år är det 90 år sedan kvinnorna fick rösträtt?
Varför uppdateras inte alla på min blogglista? Jag har missat många inlägg på grund av det.