Alltså jag tänkte ju bara på hur min styvpappa mår. Inte på sjukvårdens regler och totala avsaknad av humanitära ställningstagande*. Att han, styvpappan alltså, knappt kan gå, har ett bensår som smärtar helvetiskt och är i allmänt skröpligt tillstånd (förvisso till stor del självförvållat) det spelar ju ingen roll. Han är vid medvetande och kan prata, och då ska han tydligen hem. Hem till min mamma som inte orkar ta hand om honom. Och som ska oroa sig så hon inte kan sova, och av sömnbristen orkar hon ännu mindre ta hand om sin man.
*Ursäkta om jag trampar på någons ömma sjukvårdstå, men jag har noll förståelse för hur patienter blir behandlade idag.
2 timmar sedan
20 kommentarer:
Instämmer helt! Är man sjuk ska man va på sjukhus.
Jag har inte heller förstått det där med att kan man stå upprätt och inte är medvetslös så ska man hem, framför allt när det gäller äldre människor! Var är förståelsen och hur blir livskvaliteten?
Kram
Ezter: Jag tror hellre jag är på sjukhus när jag är helt frisk. Så jag orkar.
Gafflan: Livskvaliten hos min mamma är väldigt låg när hon oroar sig. KRAM!
Men fy vad hemskt...
Hoppas det finns hjälp att få. Din mamma ska ju orka ta hand om honom men också sig själv ju!
Ja, det är inte klokt att det ska få vara så här. Och det är alltid pengar som ska avgöra, usch o fy säger jag. Kram på dig!
Det är så bedrövligt att man saknar ord.
Har själv en mamma som är cancersjuk och hon har fått sin beskärda del av vårt "förtjusande" sjukvårdssystem.
Jag har fullständigt gått i taket mer än en gång...
Känner med dig, det gör jag - och din mamma. Hoppas din styvpappa piggar på sig inom det snaraste.
/Marie
Ja du... jag säger bara "jag vet".. och det efter 40 år med en sjuk mamma, för vilken jag (sen barnsben) fått strida, göra mig ovän/obekväm med sjukhuspersonal av alla sorter, med myndigheter, ja med i stort sett alla, som såg till att hon INTE fick det hon behövde av vård och annat. För det mesta löste det sig, men det tog tid, kraft, energi att behöva kämpa för nåt självklart. Inom parentes ska sägas att mamma var ensamstående i alla år, då min pappa omkom i en olycka när jag var på väg. Att sen mamma alltid var tacksam och lite nervis för att jag "sagt och gjort för mycket"... det är en helt annan
sak. Måste också säga att det funkade otroligt bra i vissa led, hemtjänst, en del läkare/sjukvårdspersonal. Jodå, man behöver vara frisk för att kunna/våga vara sjuk, det vet jag!!!!
Kramar om
Det är helt SJUKT. Min bror som nästan är helt blind får ingen hjälp mer än färdtjänst. Men vad hjälper det att ta taxi dit han ska när han inte ser vart han ska ta vägen sedan när han har klivit ur taxin? Tur för honom att hans 26-åriga dotter bor hemma och kan hjälpa honom att handla m.m. Men ska hon behöva bo hemma hos pappa för alltid? SJUKT.
Håller med dig
Det är helt galet och fruktansvärt FEL! Hemskt är vad det är. Att vi människor inte tar bättre hand om varandra. Vi borde fatta och handla humanare!
Så är det att vara anhörig idag...
*skakar på huvudet*
Ja, fy fan.
Håller med dig.
Kram
Jag tycker att det vore humanare att återinföra ättestupen istället för att skicka hem människor som inte kan ta vara på sig själva.
Personligen hoppas jag på att vara frisk nog att kunna ta mig själv av daga om när den dagen kommer.
Usch, man blir mörkrädd. Allt handlar om pengar idag. Medmänsklighet är helt ute.
Stort o smått: Ja, jag hoppas verkligen att det finns hjälp.
Peatreek: Pengar styr, i högsta grad. Tack för kram och skickar en till dig.
Marie: Tack för ditt stöd. Tyvärr kommer min styvpappas tillstånd inte bli så bra att mamma kommer att orka ta hand om honom. Och gå i taket blir vi bra på.
Småländskan: Suck, att brottas så länge med sjukvården, även om guldklimparna finns där, det hade jag inte orkat. Kram tillbaka!
Knasterfaster: Eller hur! Ansvaret vilar mycket tungt på de anhöriga idag. Det är sjukt.
Shamrock: Tack!
Mockapocka: Humant, humanist, får nog ge de som bestämmer en ordbok.
Osloskånskan: Och tyvärr drabbar ju vi anhöriga dem som jobbar i vården. När vi blir frustrerade. Hoppas alla som gör ett fantastiskt jobb får höra det också! KRAM!
Stina: Tack, och jag kramar tillbaka!
Maj: Vi kanske ska göra en överenskommelse, du puttar mig och jag puttar dig... Nä jag håller med, hellre fixar jag det själv än att bli en börda.
Nilla: Jag undrar vems pengar det handlar om.
Jodå Singel, det hade du orkat!I alla fall om du hade haft en sån mamma som jag hade. Trots hennes elände, hennes sjukdomar,allt.. så var hon så jävla go alltså!! Tacksammare människa har jag aldrig träffat. Ja, det var jobbigt, det var tufft, det tog en
massa tid och energi från mitt liv, min familj, men det var det värt! Aldrig nånsin krävde hon nåt, jag gjorde det helt frivilligt! Jag saknar henne, behöver jag säga det?
Måste bara kommentera Maj Korners kommentar. Jodå, det där med ättestupa kanske inte var helt fel, men det där med att "ta sig själv av daga" det är nog lite värre det. När den dagen kommer, om den kommer, då tror jag inte vi är kapabla till det, eller snarare inte vill...
Kram
Småländskan: Jag önskar att jag orkar om jag måste. Det gör jag väl antar jag. Nä du behöver inte säga att du saknar henne, det kändes så genom din text! Men det var fint att du skrev det. KRAM!
Småländskan: Hm, nä jag tror inte jag är kapabel till det heller. Och det är ju intressant ur ett mänskligt, filosofiskt perspektiv, om livet är värt att leva även om jag blir sängliggande och behöver hjälp med allt. Jag hoppas att jag tycker det, om det händer. Kramar absolut en gång till!
Sjukvården idag är en smärre katastrof när det kommer till denna biten. Tro mig, jag arbetar själv som sjuksköterska och ser de bitarna...
Nu vet jag inte vad han lider av, i vilken utsträckning han skulle behöva hjälp och hur samtalet har gått mellan honom och personalen. Men om han inte klarar av sitt vardagliga liv hemma utan hjälp från kommun eller anhörig och denne anhörige inte orkar/vill hjälpa honom i den utsträckning som behövs så ska ni ha en vårdplanering.
Det är självfallet lättast att ta tag i medan vederbörande är på sjukhuset men tyvärr så fungerar det inte alltid.
Det du ska göra är att kontakta biståndshandläggaren i den kommun som han tillhör och begära en vårdplanering i hemmet. Där kan ni allaihopa sitta ner och diskutera fram en lösning som gör alla nöjda/mindre missnöjda.
Jag hoppas ni får ordning på det...
Beklagar dock att det inte fungerar som det ska i dagens läge...
Jenny: Tack snälla du för din fina kommentar! Och det är inte dig och dina arbetskamrater som jobbar i vården som jag suckar över. Det är de styrande, planerande gummorna och gubbarna. Kram!
Skicka en kommentar