måndag 30 januari 2012

Låt oss prata om skuld

För några veckor sen när jag träffade bland annat E på en tjejträff kom vi att prata om skuld. Vi konstaterade att  skuld är något som alltid varit väldigt närvarande under vår uppväxt. På olika sätt. Och att vi alltid numera försökte fokusera på hur vi kommer ur skuldkänslorna. Det är inte det enklaste ska jag säga. Har man som jag vuxit upp med föräldrar som konstant blivit osams med folk och som aldrig varit närvarande eller nöjda under ungdomsåren skapar det en osäkerhet.  Ett exempel på skuldkänsla är att aldrig, någonsin, duga, att hur mycket jag än anstränger mig för en sak, som val av jobb och karriär, är det aldrig ok. Det går alltid att göra bättre. Visst det går kanske alltid att böra bättre, men ibland kanske det till och med duger, som det är. För att valet är mitt. Eller som när jag skilde mig, och min mamma vägrade prata med mig på ett antal månader för att, som hon sa; "så illa har det väl inte varit". Vem bestämmer det?  För att inte trötta ut dig och för att jag faktiskt inte kan gå in mer i ämnet för att det berör mig för mycket så tänkte jag bara fråga dig, känner du skuld för något, och i så fall för vad och varför?

14 kommentarer:

Sus sa...

Barnen.
Inte alla dagar.
Men när jag vet att de skulle må bra av att jag är där, fysiskt.

Vi har dock en deal.

Ringer de, åker jag.

Ceciliah sa...

Åh ja jag har känt skuld. I allt, alltid.
Men för 12 år sedan dog min pappa, som var expert på att få en att känna skuld. De första 4-5 åren kände jag skuld för att jag tyckte det var lugnt och skönt att han var borta. För så ska man inte känna när ens förälder gått bort. Men idag har jag släppt all den gamla skulden.

Idag känner jag mest skuld för att jag inte hinner med barnen, mig själv osv. Men jag har bestämt mig för att så länge jag gör så gott JAG kan, kan ingen (allra minst jag själv) komma och ge mig skuld.

Gafflan sa...

Skuld är ständigt närvarande på många olika plan hos mig. Jag känner mig väldigt ofta transparent, som om människor kan se på mig vilken/vilka skulder jag bär på. Jobbigt.
Stor Kram

Kia sa...

Skuld och dåligt samvete.
Det har dock lättat en del med åren, det var värst i tjugo-års äldern.
Så mycket jag borde göra bättre.
Så mycket jag inte ens gör.
Saker jag mått dåligt av som jag håller mig ifrån men det avhållandet ger känslor av skuld.

Är det en generationsgrej? Mitt förnuft säger att jag inte borde men skulden knackar på ändå.

Anonym sa...

Det var hårda ord från en mor måste jag säga. Det var väl då som du verkligen hade behövt hennes stöd egentligen...

Och apropå skuld, visst kan man känna det i olika situationer och ångra saker man sagt och gjort. Men det viktiga är väl att man är ärlig mot sig själv i alla lägen. Jag tror man vinner på det.

/Kram

Tant Grön sa...

Jag jobbar på att välja bort skuldkänslorna. Men de finns där och gnager. De handlar alltid om att inte räcka till. Barnen, jobbet, hemmet och mig själv. Ungefär i den ordningen. En ond ande sitter på min axel och säger att jag kan göra mer och bättre. En ängel sitter på den andra axeln och talar om att jag är bra, precis som jag är. Och beroende på hur många demoner som är i luften lyssnar jag än på den ena och än på den andra.

Malla sa...

Skuld vet jag inte, men dåligt samvete. Eller jag vet inte hur jag ska skilja på det.Jag har växt upp med att gå omkring med dåligt samvete/skuld.
Men jag har lämnat det nu.
Idag har jag dåligt samvete men mest bara gällande barnen. Om jag känner att jag inte varit med dom en dag. Om jag skällt. Om jag inte varit tålmodig.
En dag i nära framtid kommer jag ha extremt dåligt samvete...men så är det. Jag kan inte bestämma allt.

Kattis sa...

Man bygger så lätt på sig egen skuld, eller dåligt samvete i mitt fall - att sedan få någon annan som skuldbelägger är ju så sjukt onödigt.
Jag försöker att inte ge andra människor dåligt samvete eller känna sig skyldiga.

Själv har jag ofta dåligt samvete för att jag inte har mer tålamod med barnen, att jag skäller i onödan och inte ger dem all den tid de förtjänar.
Ingen i min närhet ger mig skuldkänslor, de som får mig att må dåligt slutar jag nog till slut att umgås med.

Sånt är ju självklart mycket svårare om det gäller närmaste familjen...

Märta sa...

De där känslorna av skam och skuld kan vara riktigt otäcka.
Och jag blir banne mig förbannad när jag hör hur din egen mor skuldbelade dig vid skilsmässan. Inte okej i min bok!

Själv är jag präglad av en uppväxt med svårt sjuk mor - drogs, och dras i viss mån än, med skuldkänslor över att jag ibland satte mina egna nöjen framför att vara henne behjälplig.

Än idag får jag skuldkänslor när jag inte räcker till för andra, inte presterar tillräckligt bra eller när jag sätter mig själv i första rummet.

Fast rent intellektuellt VET jag ju att jag är ute och cyklar när jag får de känslorna..

Intressant blogginlägg som fick mig att tänka till en skvätt här på morgonen. *bamsekram*

Fräsigt sa...

Det är nog rätt kvinnligt det här med skuld. Jag ringer fortfarande min pappa först (jag är 38 år) och berättar om jag blivit uppmärksammad för mitt jobb/fått utmärkelse/förhandlat mig till ny lön. Det är ju stört. När han säger: BRA ELLEN så är jag så jäkla glad.

Hans ord väger tyngst. Jag vet vad det beror på. Och trots att jag förlåtit honom för det så är det tydligen viktigt för mig att bevisa mig för pappa.
Kram ängel.
E

Madlar sa...

Usch...försöker ständigt jobba på att INTE känna skuld. Skuld över beslut som var rätt just då. Skuld över relationer som kunde vara bättre. Skuld förtär. Antingen gör man något radikalt åt det eller lägger känslan åt sidan. Jag väljer att lägga skulden långt ifrån mig o gå vidare i vardagen.

Anna sa...

Nej. Ingen skuld här. Faktiskt.
Ibland har jag dåligt samvete för saker som inte blev så bra, men det är ju något annat och övergående än det där kvinnliga skuldoket.
Jag har inte vuxit upp med någon mamma. Kanske därför. Dåligt med skyldiga förebilder liksom...

Singelmamman sa...

Sus: Och du är mer närvarande än en del hemmavarande föräldrar.

Ceciliah: Jag kan absolut förstå din känsla inför din pappas död. Tycker att det är klokt tänkt.

Gafflan: Väldigt jobbigt, jag förstår precis! Kramar tillbaka!

Kia: Det är just det, skulden knackar på fast vi försöker mota iväg den.

Fruntimret: Min mamma bär också på en enorm skuld, mot sin mamma, tror jag. Kanske därför. Trots att min mormor är dös sedan länge. Ärlighet mot sig själv är jätteviktigt. Ibland går jag lite vilse dock. Sänder en kram tillbaka!

Tant Grön: Jag hoppas bli bättre på att lyssna på min ängel!

Malla: Det låter inte kul att veta att du inom snar framtid kommer att ha dåligt samvete! Hoppas att det inte blir så.

Kattis: Du har rätt, ingen annan ska kunna ge mig skuldkänslor, Men så blir det så ibland ändå.

Märta: Jag är uppvuxen med kravet att sätta andra i första rummet. Och ändå inte duga. Numera tänker jag på mig själv i första hand och slipper mycket av skuldkänslorna. Jag kan helt och fullt förstå hur vi triggas igång och får skam- och skuldkänslor, jobbar intellektuellt med att jaga bort det, jag med. Kram tillbaka!

Fräsiga Ellen: Jag vet inte om det är kvinnligt, mitt ex var/kanske är fortfarande, en mästare på att ge mig skuldkänslor. Och jag vill precis som du duga, inför min mamma. Varm kram

Madlar: Jag lägger nog oftast också skuld och skam åt sidan. Men ibland är den ju där, ändå. Men det blir lättare med åren.

Anna: Tror du har helt rätt! Inga dåliga vuxenförebilder räddar! Jag hoppas jag kan ge mina tonåringar samma känsla.

Ett stenkast från Fyndet sa...

Som för så många andra känner jag skuld i de fall där jag inte prioriterar barnen. Vet att jag gör mitt bästa för dem och mig, men ändå.

Kan också känna skuld över att jag inte går med en konstant längtan efter dem då de är hos sin pappa.