fredag 11 november 2011

Helt ok att känna sig upprörd men motivera gärna varför

Har nu i några olika bloggar läst om kvinnor (ni män om ni har samma upplevelse så välkommen att berätta) som nästan stupar när de väl är hemma efter en hård och lång dag på jobbet. För hemma väntar ännu mer jobb. Det är liksom ingen hejd på arbetet. Det ska diskas, städas, tvättas, lagas mat, fixa inför morgondagen, nästa dag, nästa liv, och det ska göras varje dag. Det finns undersökningar som visar att en kvinna med småbarn får höjd puls, ökad stresssymtom när hon går från jobbet och är på väg hem. För en man med småbarn är det tvärtom. Men vem kräver vad som ska göras och hur mycket som ska göras varje dag, och hur ser arbetsfördelningen ut för övriga eventuella familjemedlemmar? När jag var gift, vilket jag hann med att vara i 17 år, vet jag att kravet/önskemålet på hur det skulle vara och vad som skulle göras hemma kom från mannen. Och han i sin tur hade en bild av "så här ska det vara". Punkt. Jag har aldrig haft den bilden. Jag bryr mig till exempel inte om gardiner. Jag gillar stora fönster som släpper in ljus. När jag kommer hem efter en jobbdag, oavsett om jag har mina tonåringar eller är själv, fixar jag något att äta. Sen slänger jag mig i soffan. Om jag känner för det, för jag kan faktiskt känna för att tvätta lite. Men jag känner aldrig att jag måste göra något. Vill jag inte göra något hemma, så gör jag inte.
Nu vill jag höra, hur ser arbetsfördelningen ut hemma hos dig, varför, och är du nöjd med det?

18 kommentarer:

Fru Hansson sa...

Vi har en alldeles underbar uppdelning hemma hos mig. Jag tvättar och han städar och maten hjälps vi åt med! Tyvärr är det inte fullt så enkelt sen i riktiga livet, det händer att jag dammar lite när solen skiner in och jag bara inte kan låta bli!

Ezter sa...

Vi hjälps åt ganska mycket. Jag jobbar bara 25% (Men det finns det ju en anledning till) så rimligen borde större delen hemma falla på mig, men vi städar lika ofta(eller sällan). Tvätten tar den som vill. Trädgården sköter Maken. Byter lakan, stryker och sådant gör jag. Maten är det alltid jag som fixar.
Men känner tvång att städa gör jag bara om jag vet det ska komma någon :)

Madlar sa...

Med åren har jag blivit allt latare eller kanske mer korrekt så prioriterar jag annorlunda. Numera är det mer smul under fötterna o inte en ynka burk hemmagjord sylt i skåpen. Vår arbetsfördelning är väldigt gammalmodig o grundas på vad vi tycker är kul o vad vi är duktiga på. Jag är skitless på kollegor som agerar martyr som absolut måste tvätta fönster minst 2 ggr om året, barn som ska köras till o från aktiviteter minst 5 gg i veckan o dessutom högljutt klagar över hur lite maken "hjälper" till. Nej, med åldern kommer insikten att ett glas vin o att skratta tillsammans med vänner är viktigare än en välpolerad yta.

snigelpicka sa...

Det låter som att du har en bra och sund inställning.. man måste inte alltid vara på topp och göragöragöra.

MALIN sa...

Om det finns några måsten på mig i mitt hem så kommer de från mig själv. Tack och lov. Levde i föreställningen ett tag att det fanns andra som ställde de kraven på mig och det höll på att ta knäcken på livsanden. Nu gör jag saker när jag själv vill. Sen att jag kanske måste städa toaletterna lite oftare än vad jag vill är antagligen helt normalt.

Märta sa...

Förr var jag pedantisk som tusan vilket gjorde att jag ständigt blev besviken på hur lite maken, bohemen, gjorde för att hjälpa mig att upprätthålla den bilden..

Nu får det bli som det blir, för i ärlighetens namn har jag aldrig uppskattat att göra de traditionella "kvinnosysslorna" utan blir gladare av att snickra, måla och renovera.

Det händer att maken står inne och stryker medan jag är i verkstan och renoverar någon gammal möbel - men det bara om jag uttryckligen bett honom göra det. Tog väl en sisådär 15 år innan jag lärde mig att han inte kunde läsa tankar och att han gladeligen gjorde sysslorna jag hade på min stressande mentala lista bara jag frågade..

Och Madlar har SÅ rätt - vin och vänner är betydligt viktigare än en välpolerad yta!

Singelmamman sa...

Fru Hansson: Men att låta den fria viljan styra är så mycket roligare än alla måsten. :-)

Ezter: Ja, lite tvång att städa har jag nog också när jag ska få gäster. Så därför bjuder jag hem folk lite då och då, så jag får städat. :-)

Madlar: Så rätt. Den putsade ytan betyder inget. Jag är uppvuxen med att "hålla fasaden skinande utåt". Jag är allergisk mot det.

Snigelpicka: Kul namn, och välkommen hit. Nä måsten och göra är inte mina favoriter.

Malin: Helt rätt. Det handlar ju om att veta att kraven ofta kommer från mig själv.

Märta: Åh du skriver precis om det som jag tror att många känner. Att de tror att det ska vara på ett visst sätt, fast mannen, frun, flickvännen what ever, inte alls bryr sig, eller till och med vill umgås mer och städa mindre.
Vilken tur att du upptäckt att mannen inte kan läsa tankar! :-)

Ett stenkast från Fyndet sa...

I mitt förra liv, när jag var gift, städade mannen för det mesta, tills vi skaffade städhjälp. Allt "plock" som ständigt behövdes gjorde jag. Och bönade och bad att han skulle göra lite också..

Lämna / hämta dagis 50/50, och den som hämtade fixade middag. Mest jag som lagade mat på helgen, men inget som kändes som börda.

Tvätten var min, strykningen hans.

Ansvaret för packning, presenter, planering, etc. mitt. Delvis självvalt.


Nu har jag städhjälp, och kläder som inte stryks.. Kör hela kittet med aktiviteter när jag har barnen, och gör helt andra saker när jag är utan dem. Har dock taggat ner på plocket och gör hellre ngt annat. Röjer järnet kvällen innan Rut kommer.

Fru Venus sa...

Känner mig lite "skyldig" till det här inlägget, men du vet ju att jag bara ÄLSKAR att pyssla hemma. Jag vill gärna ha städat men dyker det upp roligare saker, som vänner, vin, böcker och resor, så då får det vänta. Dessutom får jag alltid hjälp, både när jag ber om det och av bara farten. Dimmväderskram.

Singelmamman sa...

Ett stenkast: En dag ska jag också ha Rut! Kan inte drömma om något bättre (jo i och för sig, kan jag väl det) sätt att lägga pengarna på.

Fru Venus: Haha, ja du tände tanken. Men jag vet att du gillar det och du brukar inte gnälla, så ofta. :-) Dimkramar här med.

Småländskan sa...

Jag lever numera ensam, men jag har levt i många år tillsammans tidigare. Det var liksom aldrig några problem, det var inte "du ska" eller "jag ska". Det flöt liksom bara på, helt friktionsfritt.
Jag jobbade mycket, men mannen jobbade ännu mera. Inte satt jag då där hemma och väntade att han skulle komma hem, göra "sin del" av marktjänsten. Nej, så var det inte.
Jag skötte det mesta, både inne och ute, men han skötte minst lika mycket vad gäller allt annat. Det bästa, roligaste var att vi skötte de "stora" jobben tillsammans. Målning, renovering, fixande på hus och hem.
Fortfarande har jag inte förstått hur det funkar i vissa familjer... om det nu funkar! (Ja, det funkar så länge HON tar på sig allt ansvar). Men det är kanske upp till var och en? Kanske är det dags att sätta ner foten, visa, berätta hur saker och ting upplevs?
Kram och ha en riktigt trevlig helg med festande och allt.

nillas liv på pinnen sa...

Här blir det lite som det faller sig, vilket gör att det ibland (ofta) är stökigt hemma hos oss, men hellre det än ett rent helvete.
Jag skiter också i alla "måsten" när jag känner för det vilket är nio av tio dagar ungefär.

Ulrika sa...

Det är mest jag som fixar hemma. Både vad gäller tvätt, handling och städning. Matlagning är väl 50/50 kanske, särskilt på vintern då Maken är hemma mer.

Det är väl mest jobbigt när jag har mina sämre perioder vilket är nästan jämt numera, då orkar jag mindre. Maken är inte pedantisk och inte jag heller vilket gör att vi har det lite rörigt och dammigt hemma.
Jag gnäller väl rätt ofta om småsaker, som att vi BÅDA kan ju ställa in i diskmaskinen och kasta skräp i sophinken men det händer väldigt lite på den fronten ;)

Nu efter fisket ska vi dock hjälpas åt med städningen vilket är behövligt.
Det är väl jag som tagit på mig merparten av bara farten från början, jag som inte jobbar och han som jobbar/fiskar och inte är hemma.
Men när vi är hemma båda så gör jag det jag orkar/känner för, dvs lite, för orkar han stå ut med skiten så kan väl jag också ;)

Knasterfaster sa...

Här är det nästan alltid stökigt. Sambon och jag gör lika lite eller lika mycket. Det beror på hur man ser det. Jag prioriterar ofta att bara ta det lugnt en stund efter jobbet. Oftast lagar jag vardagsmiddagarna men det är för att jag tycker det är roligt. Diskbänken är oftast mess och den är det oftast Sambon som tar itu med. Det är jag som håller reda på saker som sker regelbundet, soptunnor m.m. Sambon sköter bilskjutsande hit och dit. Jag har inget körkort. Vi tvättar lika ofta. Jag stryker nästan aldrig. Sambon stryker ibland. Jag städar till djuren för det är jag som har införskaffat dem. Är det något mer du vill veta?

Ms Skild sa...

Jag har också hunnit med himla många år som gift. När vi fick barn gick jag ner i tid (för att jag ville det), och började sedan lämna/hämta fler dagar i veckan. Men när jag ville gå upp i tid och satsa på jobbet lite, blev det knorr om att han minsann inte kunde gå ner i tid. Hans arbete var så viktigt så det gick inte. Efter ett par år sa jag att OK, om du inte kan gå ner i tid går jag ändå upp i tid. Vi delar rakt av på hämta/lämna och andra sysslor. Så får det lösa sig ändå. Det blev mer knorr om att det var inte rättvist. Han fick ju helt plötsligt göra mer.
Summa summarum. Vi är inte gifta längre...

Malla sa...

Jag är mig en redig gnällkärring och jag skäms då inte ens för det! :)
Jag ställer krav påbåde mig själv och maken. Nu jobbar vi samma tiden på samma ställe så hämta lämna kan vi räkna bort. Laga mat gör jag. Handlar gör vi oftast tillsammans. Byter gariner gör vi aldrig men jag BLIR GALEN på alla jävla saker osm ligger och ruttnar överallt, dataprylar på matbordet som jag fan i mig har lust att kasta bort! Då gnäller jag. Och tvätten gnäller jag lite över. Och att han inte ser stök, det klagar jag på. Jag är sån, just nu. Jag vet att han har rätt när han menar att om vi hjälps åt tar det 15 minuter att få det att se ok ut här hemma men jag hinner elda upp mig, det är som att jag druckit tändvätska. Men det gör inget. Jag har säkert förhöjd puls och vanisnniga stressyndrom men just nu funkar det bra. Heltidsjobb, ett skolbarn ett dagisbarn, fantastiska och välplanerade middagar, sportaktiviteter, städat hem och träning ca 6 ggr i veckan för mig - jag fattar inte själv vart jag får all min energi ifrån och då ska du vet att jag fan knaprat INTE piller på ngt vis! Jag är bara fantastisk. Just nu. Om några år låter jag i alla fall hemmet förfalla till fördel för soffhäng. Promise :)
Puss

Anonym sa...

Yes, nöjd, väldigt nöjd! Har en man som i stor sett lagar all mat, tvättar och städar, byter däck när jag får punka osv. Själv städar jag också, stryker, putsar fönster, tvättar (ibland dock ej så ofta som mannen), piffar, sköter trädgården (där är jag "chef"), vi renoverar tillsammans och har, när barnen var små alltid delat på hämtning och lämning, VAB och annat så långt det varit möjligt. Men millimeter rättvisa finns inte och det bryr jag mig heller inte om. /Syster Yster

Singelmamman sa...

Småländskan: Det är just det, hur funkar det i vissa familjer där någon är ständigt missnöjd, och där det finns så mycket måsten? Kram tillbaka och en trevlig kväll blev det.

Nilla: Men vem avgör vad som är stökigt? Jag har det som jag har det, allt annat är någon annans önskan och jag hoppas att det är självvalt. PS. Du måste ha städat då jag och Knasterfaster var hos dig, för det såg väldigt fint ut.

Ulrika: Det är klart att det finns en gräns hos alla hur stökigt vi vill att det ska vara. Att ställa undan sin egen disk tycker jag är en självklarhet för mig och mina tonåringar, och att de städar sina rum. Men deras städsätt skiljer sig från mitt. Och då får det ju vara så. Oavsett det hoppas jag att du får må bra.

Knasterfaster: Jag tror hellre på att göra det man tycker är roligt än att göra en massa måsten, om det är något man står ut med, typ stökighet som du kallar det. Tack för svaret, det räcker gott och väl.

Ms Skild: Spot on! Välkommen hit, och som sagt, det finns ju ofta en orsak till att man inte är gift längre. Det är ju lite tråkigt. Kanske

Gnällkärringen ;-) Malla: Själv står jag inte ut med saker som ligger framme, men jag skulle heller inte ta bort dem om det inte var mina. Ja, du är väldigt effektiv och fantastisk, jag tycker det. Och i småbarnsåldern är det ofta ett måste.

Anonyma syster yster: Låter, och är perfekt har jag förstått. Det är därför du alltid orkar så mycket. Tänk att mormor gav dig stora syltkitteln för att hon var så övertygad om att du var den matlagningsglada av oss! :-) Men nöjdheten, det är den jag är ute efter. Kram