onsdag 4 juli 2012

Hopp

Jag tror inte jag kan förmedla eller själv förstå mammas önskan, hopp och tro att min styvpappa ska bli så bra att de två ska kunna få bo ihop igen. Den här natten är färdigvakad och mamma är hemma och sover. Sker någon försämring står vi redo att åka in.
Hur mamma orkar, om hon gör det, förstår jag inte. Att ständigt och jämt, tjugofyrasju som mina tonåringar skulle sagt, öka på mitt stackars huvud med tankar och oro har sitt pris. Jag är så trött i själen att det gör fysiskt ont.
Published with Blogger-droid v1.7.3

13 kommentarer:

Fru Venus sa...

*kramar om*

Gafflan sa...

Kramar.

MissC sa...

Kram

Klankis sa...

Åh. Kram

Realisten sa...

Kram, vännen!

Monica sa...

KRAMAR♥

Sus sa...

Jag tappar alltid ord vid sådana här inlägg. Men som tur är förstår du ändå vad jag vill säga.

Ting sa...

Stor kram till sötnos.
Vad man än säger eller skriver känns det blekt.

Helena sa...

Vet inte vad jag ska säga, har ju nyss börjat kommentera här. Men skickar en kram och hoppas du/ni orkar med allt.

Fru H sa...

Man orkar för att man måste. Sen behöver man stöd och tid.
Kram!

Småländskan sa...

Jag vet exakt vad du menar... tyvärr! Har varit med om det flera gånger... men det hjälper ju varken dig eller din mamma just nu! Men bara så du vet tror jag att jag själv kännt exakt vad du känner nu.
Kramar om, hårt och länge.

Singelmamman sa...

Fru Venus: Tack!

Gafflan: Tackar!

MissC: Tack!

Klankis: Tack!

Realisten: Tack vännen!

Monica: Tackar! ♥

Sus: Mina ord är också tappade, jag vet precis vad du menar!

Ting: ATT du skriver är fantastiskt för mig! Kram tillbaka.

Helena: Tack! Konstigt nog orkar vi mer än vi tror.

Fru H: Precis så! Tack! Kram!

Småländskan: Din kommentar hjälper visst. Att bli förstådd är något vi alla människor behöver bli. Kram och tack!

Kattis sa...

Ovisshet, oro, väntan och själslig smärta tär på en.
Skickar många många kramar