Nä jag ångrar sällan någonting. Men kanske att jag imorgon kommer önska att jag hade lagt mig lite tidigare, nu är jag trött och
7 timmar sedan
söndag 28 augusti 2011
Non, Je ne regrette rien!
Jag har helt snöat in på Edith Piaf. Hon var för bra. Och om jag någon gång ska lära mig franska vill jag låta som hon. Fast hon pratade visst inte tillräckligt fint för Parisarna, det kan inte jag avgöra, jag gillar hennes uttal. Lyssna här, här, här och här! Och fortsätt lyssna på de andra klippen också.
Jag ska passa på att göra reklam för en tävling. Hos Doktor Molly. En fin underklänning. Jag skulle verkligen behöva en, så slipper mina bröst poppa fram varje gång jag böjer mig framåt i den här klänningen. Och vill du se hur fin underklänningen är kan du klicka här.
Nä jag ångrar sällan någonting. Men kanske att jag imorgon kommer önska att jag hade lagt mig lite tidigare, nu är jag trött och imorgon, söndag, ska jag vara trevlig... hm, och hålla i vår gårdsfika. Undrar om medelåldern på de som kommer är närmare 70 år än 85 år den här gången?
Nä jag ångrar sällan någonting. Men kanske att jag imorgon kommer önska att jag hade lagt mig lite tidigare, nu är jag trött och
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Vad besviken jag blev när jag klicka på länken, trodde att jag skulle få se dig i underklänningen, med nått utpoppande.
Har du sett filmen om hons lif?
Hm....får man komma med en åsikt ur mansligt perspektiv?
Tack! Är det fel att brösten "poppar" ut då och då?
Tycker sådant är trevligt....eftersom min Fru har lite svårt att handal själv så letar jag alltid efter sådan klänningar till henne!
Jag blir glad och min "manlig" kamrater på resan genom livet blir också glada!
Det händer så mycket spännande i oss/männens värd när kvinner låter "poppa fram brösten"!
Har jobbat som vägkontrollant i många år och jag har sett stora lastbilar köra av vägen bara för att lite "barm" varit synlig!
Jobbar nu inom vården och ser hur besvärliga manliga patienter blir fogliga som lamm och det skymtar fram mer är brukligt!
Jaha, nu har jag väl sänkt mig till den nivå där vi män anses höra hemma, men jag vill ju vara en ärlig bloggvän, ärlighet varar längst!
Ha en fin fortsatt Söndag!
Kram ifrån Oumberlige Peter!
Jag får också såna där Piaf-ryck ibland. Då måste jag bara lyssna på Edith och ingen annan duger. Sen går det över. Då orkar jag inte med henne alls. Då låter hon bara som ett gurglande avlopp. Tills nästa gång Piaf-rycket kommer. De brukar vara obönhörliga. Jag var på Père Lachaise och såg (eller snarare försökte se) hennes grav men där var så lång kö med farbröder med blombuketter så jag gav upp. Piaf rår än, inget snack.
Mansligt? Ja lite felstavningar får man stå ut med...kanske ämnet även kollrade bort mig lite?
Kram ifrån Oumberlige Peter!
Mmmmm, jag tycker också jättejättejättemycket om Piaf.
Jag lycklig över att jag varken har bröst som poppar eller jobbar med manliga patienter.
Den lilla sparven med den fantastiska rösten, visst är hon bra...
Och lycka till i tävlingen!
Ja, Piafs franska är ju den finaste!
Anonym: Det kommer du inte få se vare sig här eller någon annanstans heller.
Snokis: Ja, den är väldigt bra och sorglig!
Oumbärliga Peter: För att inte svaret ska bli alltför långt nöjer jag mig med att säga att jag inte ser det som om du satt dig själv på en allt för låg nivå. :-D Söndagskram till dig!
Lilla Blå: Exakt så är det! Snart så lägger jag undan Edith ett tag, måste vila mig, men sen är hon tillbaka!
OumbärligaPeter: Jo nog verkade du lite bortkollrad... :-D
Nilla: Det trodde jag nästan.
Knasterfaster: Varför?
GlimraSkimra: Tack!
Chrissan: Håller jag med om.
Ja, hon är/var bara bäst! Alla kategorier! Sett dokumentären om hennes liv, skrattat, gråtit. Vilket livsöde. Vilken underbar röst denna lilla sparv hade!
Tårögd blir jag när jag än en gång lyssnar...
Piaf är grejer det!
Den däringa underklänningen var ju så fin att jag trott att det var en "riktig" klänning. Med eller utan utpoppande bröst!
Märta: Precis min uppfattning.
Jisses, jag kom på "La vie en rose" och blev förflyttad till sommaren 1949 - nyförlovad och på Gotland. Ny vit klänning och en rose i handen, dans på Snäckgärdsbaden. Ur-romantiskt!
Men det höll inte. Minnet finns kvar i alla fall.
Det finns en väldigt bra biografi skriven om henne.
Ruth: Hej! Välkommen hit! Snäck är trevligt. Men! Läser jag rätt? 1949..?
Maj: Ja, och filmen är hemskt sorgligt bra.
Skicka en kommentar