söndag 1 maj 2011

Ska vi börja med att kalla detta för en god morgon kanske?

Låg i sängen, för en stund sen, och hörde på de inre rösterna som var oense. Den ena rösten sa; gå upp och börja städa, fixa så att du och yngsta kan komma igång och tapetsera när yngsta kommer hem.Den andra rösten sa; jag går upp och pinkar men banne mig att jag börjar städa nu! No way inte en chans. Min kropp la sig i hela diskussionen genom att markera de ställen som värker särskilt mycket efter gårdagens spinningpass. Jag gick som vanligt in och medlade, och låg kvar en kort stund, sen gick jag upp. Men den där förbannade rösten som tjatar om städning, den skulle jag vilja skjuta.

7 kommentarer:

nillas liv på pinnen sa...

Hahaha!

Agneta sa...

Jag hatar de där rösterna! Ja, alltså när de invaderar mitt inte, inte ditt... :)

Shamrock sa...

Jag är duktig på att inte lyssna på de inre rösterna. Om det inte handlar om att kissa - då brukar jag lyssna för säkerhets skull (vågar inte annat)

Snäckskalsdalen. sa...

Hör du röster, är det bra, tro....gör det du känner för, det där med städning och sånt finns alltid, alltid kvar!
Kram

Fru Gårman sa...

Skjut då! Min med.

Singelmamman sa...

Nilla: Det är det som kallas ett rikt inre liv.

Stort o smått: Du kan få hata mina röster också.

Shamrock: Jag brukar ignorera även den rösten, så länge det går, lite spänning i tillvaron vill jag ha.

Snäckskalsdalen: Tyvärr kom verkligheten mellan mig och mina röster. Så de har helt tystnat nu.

Fru Gårman: Japp, jag lovar.

Maj Korner sa...

Nä, den rösten kan få äta krita. Inte halstabletter.