Är det inte liite typiskt så säg

Jag har i många år varit lite på kant med min kropp. På många sätt. Så helt plötsligt hittar vi ett språk vi båda förstår och försonas. Otippat, verkligen. Mest osams, eller kanske jag ska säga, minst sams, har jag och mina bröst varit. Men som sagt, vi hittar varandra, börjar acceptera hur läget är och hur vi ser ut. (Här är det fritt fram mot att byta ut ordet vi mot jag om du vill) Mot den bakgrund kan jag säga att det är sjuhelvetes jävla många mil tillbaka att ta hand om ett strålskadat bröst. Huden är totalt sönderfrätt, numera grå-röd-lila och huden går att dra loss som på solsvedd sommarhud. Med den skillnaden att min hud ser död ut och är död. Vi kan väl säga som så, det främjar inte "älska-din-kropp" så där värst mycket.