Nu när jag har stora tonåringar känner jag inte av någon ökad stressnivå. Inte alls. Imorgon går tonåringarna hem till sin pappa. I fem veckor. Det höjer inte stressnivån, men saknaden. Den är stor. Redan.
2 timmar sedan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Usch ja. Jag förbereder mig för den STORA saknaden, aug - dec.Usch igen.
Trippelkännerigenmig.
Men har tränat på att vara isär, så även det klarar jag galant :) eller nä, det är jobbigt att vara ifrån varandra.
Kärlek!
Det måste vara svårt. Skit svårt rent ut sagt. Du får fylla kvällarna med bra och roliga saker så går tiden lite fortare. En blogg AW vore väl på tiden?
Fru Venus: Så lång tid skulle jag inte klara just nu.
Maria: Jag har också tränat. Men det hjälper inte.
Cissispringer: Bra idé med bloggträff! Det måste vi fixa. Jag messar dig. :-)
Känner igen mig i det där när barnen var små. Nu är det stress fast på en annan nivå. Mer oro.
Hoppas dina tonåringar kommer hemsläntrandes emellanåt så att inte längtan blir för stor.
Kram
Gafflan: Det är jag säker på att de kommer att göra. Släntra hem alltså. Kram
Det är skönt att dom inte är så väldigt långt borta, ungdomarna. Så mamma får sin dos av dom, det förstår jag så väl att du vill ha.
Kram
Snäckan: De är så nära så min dis lär nog fyllas! Kram
Men ge er!! Det är så skönt när de har egna liv långt från föräldrarna! Då har man ju chans att åka på små resor och hälsa på dem!! Hehehe!!!
Mammy: Längtan finns där även om jag är oerhört glad över att ha stora barn som klarar sig själva.
Ohh, jag veeeet! Det var lite ironi det jag skrev förut. Jisses längtan är som knivar i hjärtat!
Kram till dig!
Skicka en kommentar