För en vecka sen kom hon tillbaka hit från sitt hem i Rumänien. Ett hem som är förstört av sommarens regn. Av fotot kan man se hål i både väggar och tak och gården utanför är en enda stor lervälling. Roxane är 25 år, har två barn och inget jobb. Hon har frågat runt på olika ställen om det finns städjobb. Tyvärr utan resultat. Så hon sitter utanför affären i centrum. Jag hjälpte henne att ladda sin mobil, modell stenåldern, och tog med henne till affären för att köpa mat åt henne.
Hon förklarar att mat inte är viktigt för henne. Hon vill hellre ha kontanter så hon kan skicka hem pengar till sina barn.
När vi skildes förklarade hon att hon skulle promenera till sin sovplats. Ett skjul ca fem kilometer från mig. Jag önskar så att jag kunde prata hennes språk och hjälpa henne.
1 kommentar:
Läser och tårarna rinner. Jag har också ett par "Roxane" här och precis som du försöker jag hjälpa dem. Det har resulterat i att jag fått ta emot en massa skit. Men jag tar det, jag orkar ta det. Jag har fortfarande förmågan att argumentera,att ta skit utan att ge skit tillbaka.
Nånstans inom mig tror jag att verkligheten, empatin, tron på människan alltid segrar. Visst är det så?
Skicka en kommentar