Ibland känns soffan som en sån där hare för tävlingshundar; så nära men jag når inte dit. Dagen har inneburit många möten, provtagningar och oväntade svar. Dagens första "jaha" fick jag redan hos gynekologen. För där syntes det vissa förändringar så cellprover togs. 68 veckor skulle det ta att få provsvaren. Mitt högt uttalade frågetecken visade sig att det visst bara var sex till åtta veckor. Lite skillnad.
Bröstcentrum, S:t Görans sjukhus, levererar som alltid. "Min" kirurg tog som tidigare i våra möten mig på fullt allvar och det innebar ultraljudsundersökning och punktion. Ultraljudet visade ingen knöl, bra där. Punktion är kortfattat en nål som suger ut lite vävnad som skickas för undersökning. Punktion är inte roligt på något sätt. Och armhålan, där jag känt knölen, är inte stället där min hud är som tjockast kan jag konstatera. Jag höll dock en sköterska i handen under alla tre gånger som läkaren, ett år yngre än min son, stack mig.
På väg hem köpte jag ohemult mycket tulpaner och en orkidé.
Sen kom jag hem och tog en promenad med Sus. Är hon döv i morgon är det troligtvis mitt fel, hon sa hej och sen pratade jag oavbrutet i sex kilometer. Imorgon ska vi promenera igen, jag känner att jag har mer att prata om, till stor lycka för Sus kan jag tänka.