11 timmar sedan
torsdag 28 februari 2013
Prata inte med mig om glädje
Ett par ord, en fråga om hur jag mår sätter igång en känslokarusell inom mig som jag inte var beredd på själv. Personen som frågar är genuint intresserad och lite bekymrad. Och jag faller. Inombords. Jag faller för att jag inte är van att berätta hur det egentligen är. Jag har valt bort möjligheten att berätta, för att jag inte vill bli behandlad som sjuk. Vill inte. Jag orkar inte ta in att strålningen "förstörde" mig en smula. Jag är fortfarande brännmärkt, att jag inte får bukt med hormontabletterna och kämpar för att hitta tillbaka till mig själv. Men jag lever. Jag vill leva, men jag tänker inte vara tacksam och glad för det. Jag vill att det ska vara en självklarhet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Jag är inte förvånad.
Alltså..äh.
Men visst blir man förvånad själv då det kommer? Det andra vetat om. De där känslorna som fler eller senare pyser över.
Jag önskar innerligt att jag kunde göra eller säga något. Säg till om jag kan det. KRAM
Det år just precis så. Jag tycker du har rätt.
❤
Jag tycker du är en stark kvinna och att visa sig svag ibland kan just vara det som stärker ännu mer men jag förstår och känner med dig.
Stor Kram.
Tacksam och glad. Inte så jäkla lätta att hantera. Tänker att de där känslorna som man lurar sig själv bort från ibland kommer ikapp. Och att man kanske kan få ha en känslostorm inombords, oavsett vad andra tycker eller förväntar sig. Jag tycker det absolut jobbigaste är att hantera de som tycker att man verkar vara för glad. Eller det var förut. NU får jag ju vara glad. Varför är jag då ledsen ibland? Men du fattar. KRAM!
Goda råd är vidriga, ändå tänker jag leverera ett eftersom jag inte hade överlevt utan mina Terapeuter(jadå, flera).
De kommer inte att gulligulla och du får känna som du gör.
Puss!
Sus: Alltså... jag vet.
Fru Venus: TACK!
Knasterfaster: Tack, det är alltid, oftast, bra att veta att jag har rätt.
Suzan: Jag ger dig ett ❤ tillbaka.
Gafflan: Så fint skrivet. Tack!
Spader Madame: Jag fattar precis! Och instämmer.
Åsa Hellberg: Haha! Goda råd är oftast inte dyra i alla fall. Jo då, terapeuter har jag också nyttjat. Och gör igen om det behövs. Just nu behöver jag inte, det handlar mer om att jag vill slippa få en epitet som sjuk. Jag är faktiskt frisk. Puss! Puss!
Kloka Gafflan!
Sus: Eller hur!
Åh.... Massor av kramar.
Stor kram!
Kram!
Kram <3
Agneta: Tusen tack!
Nina: Tack snälla du!
Ting: kramar tillbaka!
Ozzys mor: Jag tar kramen och skickar en likadan tillbaka!
Skicka en kommentar