Igår skrev Ting om dysfunktionella arbetsplatser. De finns nog överallt. I Tings beskrivning anar jag hur människor medvetet förminskar andra. Genom olika härskartekniker. Ett sätt är tystnad och att ignorera någon.
Genom tystnaden skapas osäkerhet, vad har jag nu gjort? Är det mig de är arga på och så vidare. Har man någon gång blivit utsatt för den tekniken blir man väldigt lyhörd för sånt fortsättningsvis. Och förhoppningsvis kan man agera och få andra att se och stoppa det.
Mycket svårare är det när så kallade vänner beter sig så.
PS. Byt gärna ut ordet man mot jag när du läser.
2 timmar sedan
14 kommentarer:
du är klok.
Det är vidrigt. Än värre är det med de som använder sig av det och inte inser det. Bläh!
Varför är så många människor så små personer?
Att ta sig fram på andras bekostnad är så otroligt futtigt.
Det ska bli mitt ord idag. Futtigt.
Roligt ord, tråkig mening.
Vidrigt, var ordet!
Tror inte det finns något som gjort mig mer illa än just detta.
Och jag kommer aldrig mer att i någon missriktad empati försöka förstå beteendet - numera ryter jag ifrån. Vare sig det gäller mig själv eller någon annan.
*KRAM*
Jag har det lite så på min nuvarande arbetsplats. Tyvärr. Skulle vilja blogga om det, men vågar inte eftersom man kan hitta dit om man googlar på mitt namn, och jag tänker då inte främst att mina kolleger läser - utan föräldrar till de barn jag jobbar med. Långsökt kanske, men man vet aldrig.
Jag försöker intala mig att det inte är personligt, utan att de är trötta på att det hela tiden kommer olika vikarier, vilket jag tror är anledningen till att de är så tråkiga och nästan otrevliga. Skitjobbigt är det, rent ut sagt och vore det inte för att jag månar om barnen och deras föräldrar skulle jag be att få byta ställe.
Hur står man ut med sig själv och den situation som blir på ett ställe med tre vuxna, om man vägrar prata/le/vara trevlig mot sina arbetskompisar? Låt vara att jag "bara" är vikarie, men nog fan är jag lika viktig som dem!!
Åh, vad upprörd jag blev, kände jag. Inte meningen att ta ut det i din blogg.... :/ (Men åh, så skönt att få skriva om det!) :)
Du har rätt. Och det är allas ansvar. Att se varandra och få andra att må så bra man kan.
Jag har en gubbe på jobbet som gör mig sur, genom att vara löjlig och dum. Nu ska jag minsann anstränga mig litet. Det är mitt eget ansvar för att åtminstone göra min del. Så får det bli.
Så sant du säger.
Mig får du klämma på. I alla fall lite. :D
Ja, mig har du inte klämt på på länge ;-)) Allt det där låter bekant hälsar en som alltid tar åt sig.
Intressant detta tycker jag.
Man (jag) anar nåt underförstått med detta inlägg.
Kram till dig!
För jävl...
Malla: Tack.
Åsa Hellberg: Fast de som inte inser det, dem kan man säga till och så slutar de.
Anna: Jag tror att de är rädda människor, och själva uppfostrade så. Futtigt är ett väldigt roligt ord!
Märta: Ja, jag har tyvärr väldigt tråkiga erfarenheter av det jag också. Därför blir jag arg och ledsen när jag stöter på det.
Agneta: Det är helt ok att vräka ur sig här. Jag ber ju om kommentarer! Jag vill ha dialog. Motsats till tystnad. :-) Tråkigt att du får vara med om det. Kanske du hittar ett sätt att säga ifrån på.
Spader Madame: Tyvärr är det inte så himla lätt att upptäcka alla härskarmetoder. Din inställning till gubben på jobbet ska jag försöka ta till mig.
Anne med e: Hahahaha! Jag ska klämma skitmycket när du hjälper mig att lägga golv! :-)
Fru Venus: Varför tar du alltid åt dig? Att alltid ta åt sig är nog jobbigt i längden om det är att du känner dig sårad och arg. Men att ta åt sig och känna att du kunde gjort på något annat sätt kan ju vara positivt.
Sus: Ja. Och på mitt jobb har vi några som tror att de kan bete sig just så.
Ting: Man (jag) menar att jag genomskådar den härskartekniken, äntligen. Du lyfte frågan så jag kunde formulera mig.
Shamrock: ...igt. Ja.
Vad bra! :)
Alltså, inte bra att det existerar, men bra att mitt lyft kunde hjälpa lite. :)
Ting: Och bra att jag sett dina roliga kommentarer lite här och där i bloggvärlden och skrattat!
Skicka en kommentar