Jag är uppe, alltså måste jag gå till jobbet

Ge mig ett skäl till att vara uppe nu! Nä jobbet är inte ett skäl, det är orsaken. Nåja, nu när jag ändå kommit så här långt är det väl bara att gå iväg. Försökte nå verkstaden och prata lite om min bil. Men fick inget svar. Kan jag sitta och vänta och hoppas på att de ringer? Varför känner jag mig genast nervös när jag tänker så? Många frågor blir det.
Den här dagen ser ut att bli kanon! Jobbet, möten, träning och hem.
Jodå, eller hur...

Ännu en lyckad dag.

Och bilen går bra? Ja faktiskt! Hela vägen till verkstaden. Den fick liiite draghjälp men sen satte den fart. Som om den visste vart den skulle, du vet, som en häst på väg hem till stallet. Eller, ja jag vet att liknelsen haltar lite. Nu står i alla fall bilen på gatan utanför verkstaden, de öppnar inte förrän 7 imorgon bitti. Och bilnyckeln har jag slängt ner i ett rör som såg ut att leda in till kontoret. Vi får se imorgon om den, bilen alltså, inte kontoret, jo det också förstås, står kvar när jag ringer dem.

Snart iväg till yogan. Och grannen fortsätter att riva väggar, sätta upp nya, riva golv och lägga nya och bara allmänt föra ett helvetetiskt oväsen. Funderar på att be dem vänligt men bestämt att upphöra, annars...
Har just tagit hem en ostämd gitarr, tänker börja spela på den tidigt på morgonen. Och jag som inte kan spela gitarr. :-)