Tapperhet är inte alltid en dygd, det gör förbannat ont också. I själen.

Äldsta tonåringen sätter sig mitt emot mig vid köksbordet, kvällen har hunnit bli sen, lutar huvudet i händerna och säger med mycket mindre röst än vanligt.
Jag tror inte det kommer att funka på gymnasiet, i den klassen. Och jag ser tårarna komma och vi kramas mer på en kort stund än vi gjort sedan småbarnsåren. Jag hör det lilla knäppet i mitt bröst när mitt hjärta skakas om lite. Kanske en liten flisa for ur. Så vi pratar, pratar och funderar på hur vi, men mest tonåringen ska göra de närmaste dagarna. Att jag har världens bästa tonåring(ar) är ingen tvekan. Äldsta har redan bestämt sig för att gå på lektionerna, iaktta, tänka igenom och på torsdag prata med den som i min skolvärld hette läraren, men som idag heter mentor.

Jag frågar försiktigt för att inte väcka några björnar, om rädsla, oro eller klump i magen.Och får till svar att jo, kanske lite, men inte farligt. Så nu tar vi sakta en dag i taget.