Ikväll ska jag resa bort på konferens. Till Tallin. Mina tonåringar ska vara hemma och ta hand om sig själv och lägenheten. Jag är inte ett dugg orolig över att det inte ska funka. Däremot har jag haft lite ågren över att jag åker bort från dem. Jag frågar tonårssonen igår vad han tycker om det. Får ett ganska neutralt svar. Ungefär som att jo men vi klarar oss, och hans tankar är nog raskt hos flickvännen. Min oro vill inte riktigt släppa. Så jag frågar tonårsdottern nu på morgonen. Precis när jag uttalat sista bokstaven i frågan ser jag hur hela hennes ansikte spricker upp i ett leende, ögonen glittrar och hon svarar med eftertryck: "Nä men nej! Inte alls, det är absolut inte något jobbigt, nä!"
Sen säger hon;" det enda jobbiga är att inte ha någon som tjatar om disken och tvätten." Underbara unge, nu kan jag åka med gott samvete.
6 timmar sedan
