Ett mantra att tänka på när jag jobbar med de så kallade sociala medier som finns. Eller över huvudtaget när jag ska förmedla något på jobbet. Jag tänker så även när jag bloggar. Här och nu kommer jag däremot att frångå det, lite.
Jag har inte så himla mycket till övers för min styvpappa. De senaste veckorna har han legat inne på sjukhus, illa sjuk. Förvirrad, omöjligt att själv kunna stå. Min mamma, som jag också har haft/har en knepig relation till, är ganska slut just nu, av oro för min styvpappa, trött på gränsen till utmattad av och till. Av att behöva dra i alla vårdtrådar. Ja, ni vet, vård kommer ju inte automatiskt om du inte betalar extra för den. Förutom det du redan betalat via skatten. Min mamma hade till idag lyckats få löfte om ett boende, för en vecka, på Axelbergs vårdhem. (Om det är det exakta namnet vet jag inte). Flytten från sjukhuset skulle bli på förmiddagen idag, men vid lunch hade de ändrat tid till 14-tiden. Så min styvpappa skulle få lite lunch på sjukhuset. Han fick mer än så. Han fick hjärtattack. Så nu vet mamma lika lite, eller ännu mindre än förut, hur det ska bli. En hel del oroar hon sig för hur vi ska kunna fira styvpappas 85-års dag på lördag.
11 timmar sedan
