Igår på lunchen satt jag och pratade med en av mina arbetskamrater. Hon är mamma till två tonåringar som tävlar i en sport. Min arbetskamrat bor en bra bit norr om stan, cyklar ofta till jobbet och hem och tränar väldigt mycket utöver det. Jag tror att hon är lite yngre än jag. Så säger hon att hon sedan i julas gått ner två kilo, bara genom att äta mindre portioner. Det är ju bra, om hon hade behövt det. Jag vet inte vad jag ska göra för jämförelse, men hon är snyggt smal. Smärt tror jag hon kan benämnas.
Jag sa det, och då sa hon två saker som nästan fick mig att bli riktigt arg.
"Men jag är tjockast av alla i min familj nu och jag tycker att mina byxor som jag hade förut sitter lite trångt."
Jag sa att det är så, inget att göra något åt, för att du ska kunna bibehålla den kropp du hade som tonåring måste du jobba väldigt hårt. Äta helt annorlunda och öka träningen. Det var hon villig att göra. Jag sa åt henne att hon behövde jobba mer med sin självkänsla och föreslog terapi. Sen fickjag huvudvärk av att inte bli argare än jag blev.
6 timmar sedan
