Sprungit ett lopp. Bellmansstafetten med fyra fantastiska arbetskamrater som verkligen la ner själ, hjärta och spring i benen i varenda meter! Jag gjorde som alla andra, rycktes med i starten och sprang de två första kilometerna lite snabbare än jag brukar. Sen stod jag still och drack en mugg vatten för att vila och avslutade sista kilometern snabbare än jag brukar.
Jag är kluven, å ena sidan ser jag att jag sprang snabbare, delar av loppet, än jag brukar. Å andra sidan kändes det inte helt bra, hela loppet.
Nästa lopp, på lördag, ska jag inte springa kissnödig. För den känslan förtog lite av tjusningen kan jag säga.
3 kommentarer:
Ha ha ha, nä det är bland det värsta man kan göra...
Vi får se till att ställa oss i toakön tidigt på lördag så vi hinner :-)
Grattis! Va duktig du är!
Helena m 4: Och jag lyckades faktiskt tajma toabesöken.
Susjos: Tack snälla du!
Skicka en kommentar