Man (oklart vem) får inte svära

Skrev fel först i rubriken, det blev svara. Men jag menar verkligen, att jag inte borde, får, ska svära. Men jag kan nog inte låta bli. Är arg. Visst är det ok att svära då? Jag och tonåringarna har ju en svärburk hemma, så jag lovar att lägga i de sista sekiner jag äger.

Hör att du undrar över min ilska. #&_//%%¤¤¤"! SEB = Stendumma enkelidiotiska banken.
Beställde ett nytt betalkort av dem i slutet av maj, början av juni. Det skulle komma pronto. Jag fick brev om att byta kod, och gjorde det. Kortet lös med sin frånvaro. Eftersom jag inte är en person som hetsar upp mig över småsaker eller idiotiska banker gick veckorna. Efter tre veckor, kod bytt och inget kort dykt upp ringde jag banken. Oj och hoppsan och nämen och så vidare från den lilla (jag tror att hon är liten) damen. Kort ska spärras, bara för säkerhetskull, men jag skulle inte oroa mig, nytt kort med samma, självvalda kod, kommer inom kort. Jo nya kortet dök upp. Och allt var frid och fröjd.
Ända till i lördags, då det gått ca två veckor sen nya kortet kommit och jag ville använda det. Inga uttag medges...

I dag när jag ringer och vill veta varför får jag reda på att dumbanken gjort fel, inte bara en gång, eller två gånger utan minst tre gånger. (Orkar inte skriva ner alla fel de gjort). Och när dagens lilla tant (jo hon är liten!) ska förklara varför det kunde bli som det blev säger jag ovanligt ovänligt, att jag högaktningsfullt skiter i det. Jag får löfte om, på heder och samvete, och dyrt och heligt, att nu skulle allt bli rätt och kort skulle komma pronto. Och jag ska hämta det på posten (finns de kvar förresten?)

Efter lunch ringer tant två och frågar mig när jag svarar:
"Ehum har du ringt oss idag?"
Jag = Ursäkta, men vem pratar jag med?
Tant två: "Oj då, jo det är SEB, jag tappade bort ditt ärende nr och personnummer så jag kan inte skicka handlingarna till dig. Och nu blev det visst ändå fel, eller hur?"
Jag = JO, det blev visst det, hrmf.
Tant två = "Ja men nu ska det inte bli fler fel".
Jag = Så bra då.
Och så la vi båda på luren.
Suck