Men just nu verkar det som om orden försvann. Känner mig fullständigt urlakad. Tonåringarna, inklusive sonens flickvän och jag besökte sjukhuset idag. Ledsamt. Vi var igenkända korta stunder. I övrigt var det tomt, det syntes i ögonen. Styvpappa letade och letade efter ord och mening. Det som kom var önskan om att få resa sig upp och gå hem. Men på frågan var hem var någonstans fick jag svaret: men det är ju här! Ja det är hem där, ända tills... ja vadå och när?
Och mina dämoner sitter och flinar medan jag tränar bara för att anfalla ännu mer när jag sitter still. Det är en sabla tur att jag har de finaste tonåringarna hemma just nu.
9 timmar sedan
