En sån strålande dag som idag valde jag och min vän Madeleine att promenara i Tyresta Nationalpark. Utrustade med glatt humör, vatten, kaffe och fantastiskt goda smörgåsar, siktade vi in oss på att gå till Tyresta by. En sträcka på dryga milen.
Det är bara ett litet aber.
Jag har inte gått i skogen på ca 30 år och Madde saknar helt lokalsinne och går vilse i sin egen lägenhet.
Ett annat lite aber är att vi båda har en anings svårt att inse våra, eller några som helst, begränsningar. Så. Vid tio km mitt i skogen utan några som helst tecken på civilisation kapitulerade vi och erkände oss vilsna.
Vad göra? Vi tänkte. Och vände. Tack vare Runkeeper kunde vi följa våra spår och gå tillbaka. Vid 12 km dog min mobil.
Fem och en halv timme senare och dryga två mil, kom vi till slut hem till Madde. Och istället för råbiff på Riche ikväll äter jag nu hemlagad Carbonara.
Nästa gång vi går i nationalparken tror jag att vi ska ha en karta.