Med benäget bistånd

Idag har jag följt med mamma till sjukhuset styvpappa ligger och kurerar sig. Det halvdöda tillstånd som rådde i lördags, på styvpappa alltså, var snäppet bättre idag. Han kunde gå. Men annars är det skralt med ork. Han gör dock allt som han kan, och lite till, för att bevisa för alla att han visst kan komma hem. Problemet är att min mamma faktiskt inte orkar ha honom hemma. Hela tiden. Och därför skulle vi idag träffa sjukhuspersonal och kommunens biståndshandläggare. Det blev en tillställning liknande de där spring-i-slå-i-dörrarna farser som brukar visas under jul- och nyårsledighet. Allt beroende på att sjukhuset lät en sjuksköterska som aldrig träffat min styvpappa ta samtalet. Plus att de inte verkade veta att de själva kallat till dagens möte.

Tack och lov för biståndshandläggaren. Hon sa ifrån på skarpen och tvingade dit ansvarige läkare. Under tiden hann ju mamma och styvpappa bli redigt ledsna/upprörda/förvirrade och nedslagna i skorna. Jag ska inte trötta ut er med detaljer från mötet. Jag kan bara säga att jag var så nära att kyssa biståndshandläggaren för hennes rediga och rådiga sätt på och efter mötet. Nu tror jag inte att anhörigekyssar ingår i hennes arbetsbeskrivning så jag lät bli. Imorgon kan vi få veta om styvpappa till en början kan få korttidsboende med fjorton dagar på vårdboende, fjorton dagar hemma. Och sen kanske ett gemensamt vårdboende. Det sista under förutsättning att biståndshandläggaren lyckas övertyga den/de hon måste övertyga om hur viktigt det är att min mamma slipper hela ansvaret.