Gick glad i hågen, jo jag vet hur man är då, till affären med byxor för veckans alla dagar. Ignorerade allt folk vid entrén tänkte att de var på väg ut. Tog rulltrappan upp till byxavdelningen, strötittade samtidigt som jag började inse att jag nog var tvungen att hålla i något mer stabilt än ett par jeans för att inte bli omkullknuffad av en oformlig massa som rörde sig runt mig. Hittade ett par jag tänkte våga mig på att prova, tog sikte på
a) provhytterna, bara för att inse att alla som stod närmast mig, ca en miljon människor också hade siktat in sig på provhytterna.
b) kassan, "jag kan ju alltid byta dem imorgon om de inte passar", bara för att inse att den andra miljonen människor stod i kassakön. La sakta tillbaka jeansen, trängde mig mot rulltrappan där en vakt förbrilt försökte få kassakön att flytta sig så att jag, och andra, kunde ta sig fram och ner. Ut, jag räddade mig ut och hem. Det får väl bli kjol imorgon också.
2 timmar sedan
4 kommentarer:
Det är ju inte jag som lever i ett Lars Norén-drama, det är ju du!
Åhfy. Jag får högt blodtryck bara av att läsa om det. Puh. Grattis till att ha kommit ut levande!
Realisten: Norén verkar granne med både dig och mig.
Stort o smått: Tack. Jag svettas fortfarande.
Och då hoppade du ändå över den värsta delen... provandet. The horror!
Skicka en kommentar