Allt ordnar sig

Jag har just pratat med sonens flickväns mamma. Inte av något annat skäl än att sonen ska sova över där senare ikväll för första gången och jag ville presentera mig. Mamman var självklart jättetrevlig, hon pratade under inandning som om hon sprungit. Det vet jag inte om hon hade gjort. En som sprungit är Nilla. Vår dejt var alldeles på tok för kort men alldeles fantastiskt trevlig, och jag lovade se till att Nilla i god tid kom ombord på sitt tåg hem. Vi pratade allmänt om personligheter, den beiga romanens personligheter, att skriva, våra egna personligheter där vi är väldigt lika när det gäller tidsuppfattningen och vårt alldeles speciella sätt att ha koll på livet och ting omkring oss. Vi pratade så pass mycket att när Nilla för andra gången tittade på klockan hade hon exakt fem minuter på sig att ta sig till Centralen. Så vi slet åt oss våra kläder och väskor och sprang. När jag var säker på att hon hittade slutade jag att springa. Klart hon hann. Vår teori om att allt ordnar sig håller än!