Helt legitimt för oss som inte kan springa, inte vill springa så långt att sitta och se på. Gärna med vin eller öl i handen. Bara för att markera att vi inte springer? Själv skulle jag gärna vilja träna för att åtminstone orka Stockholmsloppet, det är en halvmara. Idag nöjer jag mig med att jag har tränat, hunnit köra en maskin tvätt. Och att jag ska iväg till kära vännens sommarstuga. Väl där ska jag bara ligga i solstolen och sakta steka mig gyllenbrun.
Läser hos Maj Korner om känslan av att vara ensam. Finns det någon som aldrig känner så? Jag känner det inte så ofta, inte just ensam. Min känsla är mer att aldrig räcka till, att missa det väsentliga i livet. Att inte finnas till för mina tonåringar. Och att inte hinna med nära och kära och vänner. Och möta nya vänner. Som de bloggvänner jag träffat. Som jag vill träffa igen. Och så har jag den där känslan när jag inte trivs med den jag är. Inte så mycket att jag vill ändra på mig, utan att acceptera mig själv som jag är. Den känslan är ibland så överväldigande att jag nästan inte får luft.
16 timmar sedan
