Sitter skönt med byxorna vid fotknölarna och filosoferar lite. Men blir färdig snabbare än blixten slår ner fulla fiskare på öppet hav. Ropar på sonen och lovar honom att jag är påklädd. Han svarar; var är spindeln någonstans? Va, bara för att jag ger honom upplysningen att jag är påklädd...
Nåväl, han kommer och tar den inte alltför läskiga spindeln, får jag medge, en sån där med liten mage och rygg och långa ben. Ben som lätt går av eller lossnar från den lilla fina magen. Sonen säger åt mig att jag ska öppna balkongdörren, jag ber honom lära spindeln simma. Jag förlorar och så står son och spindel precis på mig, nästan! Herrejösses så snyggt och snabbt jag hoppar de två meterna från balkongdörren till soffan. Då! Då TAPPAR sonen spindeln. HAN TAPPAR SPINDELN i min, av mormor vävda. ryamatta!
Nu är spindeln ute i kylan hur som helst. Och jag, ja jag ska absolut gå och lägga mig.
12 timmar sedan
