Lång längtan

Jo jag måste erkänna att jag saknar mina tonåringar. Rent förskräckligt mycket. Har bett dem komma över en stund på fredagkväll, trots (!) att jag har hela huset fullt av tjejer. Deras pappa åker nämlich bort över helgen. Precis som jag gör. Alltså tonåringarnas pappa naturligtvis. Vad tjejernas pappor gör har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om de har någon pappa eller om de har någon bra relation till sin pappa. Själv har jag inte min biologiska pappa i livet. Och har självklart skapat en mycket idealiserad och romantisk bild av honom. Jag har bara några diffusa minnen av honom. Men visst är det härligare att romantisera. Speciellt eftersom min mamma vägrar låta mig prata om min pappa med henne. Ja men så tokigt av mig, jag har ju en styvpappa också... Jo men visst, nu hinner jag inte blogga mer för stunden.