Ibland kommer jag hem och sonen överraskar mig. Igår var överraskningen hembakta scones. Så gott. Nu ska jag bara komma på hur jag ska få honom att överraska mig varje dag.
Jag överraskade också igår. Hade bästa vänner på enkel sommarmiddag och champagne. Tydligen hade vi väldigt mycket mat, för mina ostknytten var det ingen som ville ha. Undrar varför.
Idag är det inte mig det handlar om. Det är mamma. Mycket kan man säga om vården. Men vilket tålamod de har.
Och vilket tålamod jag har. Längesen jag kände så intensivt efter sprit.
Kollar fotboll. Kvart kvar och Bajen ligger under med 0-2. Blir så arg att jag fått huvudvärk. Går och diskar fläktfiltren istället.
Att köpa lösgodis när jag var liten var verkligen en upplevelse. Att först stå och välja i tanken, sen berätta för kioskbiträdet vilka jag valt. Personalen i kiosken höll reda på hur mycket av pengen som kvarstod medan de plockade i godisbit efter godisbit.
Idag kör jag "en av varje" alla dagar. Med medicin. Men det är inte samma njutning. Tyvärr. Men förhoppningsvis lär jag bli bättre. Och jag gillar min pillerdosa skarpt.
Följer reportagen från Almedalen och inser att jag verkligen saknar att inte vara där. Samtidigt inser jag att jag inte skulle klarat av att vara där som jag mår nu. Är nästintill folkskygg just nu. Nåväl.
Nu frågan om jag ska fortsätta prata med nazister på Twitter. Skriver prata, för diskussion är det knappast. Tror dock att jag avstår ikväll och ägnar mig åt att klappa Alice istället.
Var du är i livet och vem du är så kan en månad kännas olidligt lång. Och lika olidligt kort. Jag gick upp tidigare än jag brukar på lediga lördagar och bakade västerbottenostpaj. Två stycken. De ska vi ha ikväll när vi firar min dotters 21:a födelsedag, samtidigt som vi firar att hon om en månad är Los Angeles för minst ett halvårs studier. Kommande månad är mycket kort, om du frågar mig. Mycket lång om du frågar min dotter.
