En kvinna ställde sig framför mig, mycket på tok för nära. Och stirrade. När jag tittade på henne sa hon glatt HEJ! Följt av, "känner du igen mig?" Det gjorde jag faktiskt. Till utseendet. Men namnet, helt blankt. En svag känsla av att vi jobbat ihop. Så där stod jag och snick-snackade och låtsades.
Som straff togs tåget utan förklaring ur trafik, jag är svinhungrig och jävligt grinig.
Men varför låtsas så många i sådana här situationer? Jag ber om ursäkt och säger som det är att jag inte riktigt minns. Känns mycket enklare att göra så.
SvaraRaderaDet var inte jag iaf ;)
SvaraRaderaRealisten: Men jag kände igen henne. Kunde bara inte placera henne. Och vi pratade "gamla" minnen. Men namnet kommer fortfarande inte fram.
SvaraRaderaI will not keep calm: Nä! Dig kommer jag ihåg. :-)
Jag tror inte att det var jag, inte som jag minns i alla fall. Jag utgår nästan alltid ifrån att igen känner igen mig. Jag känner knappt igen mig själv i en spegel.
SvaraRaderaKnasterfaster: Du kanske inte känner igen dig, men det gör jag.
SvaraRadera