En julsaga

Knirr-knarr-knirr-knarr. Ljud av stövlar på den hårda snön, stegen är tunga men snabba. Han tittar hastigt över axeln, ingen som följer efter honom, kanske han inte är upptäckt ännu. Han skyndar sig lite till. Han vill inte bli upptäckt, inte nu. Att smita från uppdraget så här dagarna innan leverans är inte ok det förstår han. Men han har fått nog, han orkar inte längre.

DAN FÖRE DAN FÖRE DOPPAREDAN

 Det här utspelar sig i en tid när julefrid är något som man säger men som många har svårt att finna. Ur högtalarna skrålar "Bjällerklang, bjällerklang hördes hej tomtegubbar slå i glasen och hej mitt vinterland här kommer jag" i en aldrig sinande ström. 
”Det är då en himla tur att det inte är julafton imorgon.” Mannen såg lätt irriterad ut när kvinnan sa något om fler julklappar. 
”Vi har väl för sjutton gubbar redan köpt alla julklappar och lite till!” Fortsatte han fräsande.
”Nä” svarade hon stilla. ”Vi har inte köpt alla julklappar. Jag tänker på din pappa.”
Mannen stannade och såg ut som om han skulle explodera.
”Min pappa!” Hans röst var så hög och gäll att flera personer runt omkring stannade upp och några såg ut att vilja ge sig ut och leta efter en pappa som de uppfattade som försvunnen. Av mannens utrop att döma.

Hon hyssjade honom inte, hon svarade honom inte, hon bara tittade på honom. Mannen såg ut att vilja fortsätta vråla, men nöjde sig med ett frustande som nästan fick varuhusets julgran att blåsa omkull.

Sen vände han på klacken och gick. Hon gjorde likadant.  

Av en ren slump stötte de ihop med varandra igen på bottenvåningens bistro. Båda med ett glas vin i handen. De banade sig fram till ett ledigt litet bord i hörnet av lokalen. Ingen sa något. Hon började undra hur länge de skulle kunna tiga, en dag, en vecka, en månad? När hon kom så långt som till ett helt år av tigande sa mannen:

”Jag kommer inte att delta med en krona till en julklapp till min pappa, inte en jävla krona. Bara så du vet”. Han tittade på henne men såg inte längre arg ut. Hon hickade till, mest för att hon i hemlighet hade börjat njuta av det tysta året, och satte vinet i halsen.

”Du kan inte hålla på i evigheter att låtsas som om han inte finns”, sa hon.
”Det kan du ge dig sjutton på att jag kan”. Svarade han.
Hemma igen efter shoppingen hann de inte mer än att öppna dörren förrän äldsta ropade:
"Vad blir det för mat?".
"Vad har du lagat?" svarar mannen.
"Vad är det med pappa?"
"Han blev lite kolerisk på Åhléns." Svarade hon lakoniskt.
"Män blir inte koleriska!" Svarade han. "Googla det."

 Han tillät sig att vila en stund, lutade sig mot en björk. Han tyckte bättre om lövträd än om barrträd. Kanske det hörde ihop, att han ville bort. Tystnaden i skogen kändes trygg, men han ville fortsätta så att han kunde vara säker på att han inte upptäcktes.

DAN FÖRE DOPPAREDAN

Känslan av förväntan och stress gick nästan att ta på. Granen som stått ett par dagar i garaget togs in och som vanligt gick uppdraget att klä trädet till ungdomarna. Och som vanligt bråkade ungdomarna om utsmyckningen på varenda gren. Men som vanligt blev granen klädd och lugnet lägrade sig i hemmet. Så lugnt det nu kan bli när två vuxna flänger runt och gör tusen och en sak samtidigt.

”Knäck!” ropade hon, ”vem gör knäck?”

”Det gör jag” ropade äldsta och yngsta samtidigt, blängde lite på varandra men bestämde sig för att göra det tillsammans.

 Vid 15-tiden tog hon upp ämnet igen, det om den frånvarande pappan tillika barnens farfar.

”Jag vill att du ringer honom nu och bjuder in honom, på jullunch, och” hon gjorde en paus, ”och om han vill stanna på middagen så funkar det också”.

Mannen stirrade på henne, men sa ingenting på ett tag. Till slut sa han, ”jag känner mig väldigt sviken av honom, det kommer inte funka att låtsas i jul.”

”Det är därför jag ber dig ringa idag, ni hinner prata om hur du känner. Han kanske har en bra förklaring som du inte lyssnat på.” Hon fortsatte att skura golvet.

Det blev inget mer sagt om det under kvällen. Vid midnatt lägrade sig lugnet och alla sov, inför den viktigaste dagen på året.

... fortsättning följer.