Prata inte med mig om glädje

Ett par ord, en fråga om hur jag mår sätter igång en känslokarusell inom mig som jag inte var beredd på själv. Personen som frågar är genuint intresserad och lite bekymrad. Och jag faller. Inombords. Jag faller för att jag inte är van att berätta hur det egentligen är. Jag har valt bort möjligheten att berätta, för att jag inte vill bli behandlad som sjuk. Vill inte. Jag orkar inte ta in att strålningen "förstörde" mig en smula. Jag är fortfarande brännmärkt, att jag inte får bukt med hormontabletterna och kämpar för att hitta tillbaka till mig själv. Men jag lever. Jag vill leva, men jag tänker inte vara tacksam och glad för det. Jag vill att det ska vara en självklarhet.