Låt oss prata om skuld

För några veckor sen när jag träffade bland annat E på en tjejträff kom vi att prata om skuld. Vi konstaterade att  skuld är något som alltid varit väldigt närvarande under vår uppväxt. På olika sätt. Och att vi alltid numera försökte fokusera på hur vi kommer ur skuldkänslorna. Det är inte det enklaste ska jag säga. Har man som jag vuxit upp med föräldrar som konstant blivit osams med folk och som aldrig varit närvarande eller nöjda under ungdomsåren skapar det en osäkerhet.  Ett exempel på skuldkänsla är att aldrig, någonsin, duga, att hur mycket jag än anstränger mig för en sak, som val av jobb och karriär, är det aldrig ok. Det går alltid att göra bättre. Visst det går kanske alltid att böra bättre, men ibland kanske det till och med duger, som det är. För att valet är mitt. Eller som när jag skilde mig, och min mamma vägrade prata med mig på ett antal månader för att, som hon sa; "så illa har det väl inte varit". Vem bestämmer det?  För att inte trötta ut dig och för att jag faktiskt inte kan gå in mer i ämnet för att det berör mig för mycket så tänkte jag bara fråga dig, känner du skuld för något, och i så fall för vad och varför?