Tre dagars hård, nåja, träning märks. Igår kom jag upp i maxpuls på 190, men medel låg väl någonstans runt 155-160. Fast då tar jag inte i hela tiden. Idag blir fjärde dagen i rad. Sen (kanske) vila. Och igår kväll så hände det igen, som jag känt några gånger tidigare. Hur kroppen omformaterar sig, drar ihop sig och blir lite tajtare. Det syns inte för blotta ögat, vilket är skönt, skulle nog se lite otäckt ut, men det känns. Och det är också då träningsvärken slår till. Igår koncentrerat till armar och axlar.
Idag ska min styvpappa få komma till ett vårdboende, för de närmaste tre veckorna, lite utredning om hans ork, förmåga och allmäntillstånd ska göras, och sen. Ja sen är sen, vem vet. Lustigt att han på väldigt gamla dar ska vara tvungen att lära sig att allt inte går att planera. Livet till exempel.
Ja....när går livet någonsin som det är tänkt?
SvaraRaderaMadlar: Det enda vi vet är väl just det att vi inte vet.
SvaraRaderaLife is what happens when You are busy making other plans.
SvaraRaderaHur rätt hade Lennon på en skala?
I morgon ska jag på vårdplanering med en mig närstående person. Det har gått alldeles för fort.
Malde: Vårdplanering är inte alltid den tröst och hjälp som skulle behövas. Lycka till idag!
SvaraRaderaTack, men det känns inte som om det gickbra. Får veta om resultatet nästa vecka. Går det inte som vi vill kommer hela gardet med nästa gång, tror jag bestämt.
SvaraRaderaMalde: Lycka till!
SvaraRaderaBror min ringde och kollade idag. Det gick, det finns ett boende. På mer permanent basis. Hur länge det nu är kvar innan det blir hospice.
SvaraRaderaNåja, jag är glad att det verkar lösa sig. På kort sikt. Vill ju att det ska bli så bra som möjligt den sista tiden.
F-n också, nu börjar jag snart gråta...