En vanlig kväll i timmerkojan

Jag tror alltid att jag vet hur saker och ting ska utveckla sig. Som ikväll. Jag visste att jag hade ett utvecklingssamtal med dottern, tätt följt av ett styrelsemöte. Lite tajt om tid men det skulle gå. Om han däruppe ville och byxorna höll... Och jo byxorna höll, men inte skorna. Precis utanför lägenheten gick min klack av. Och de skorna har sett sina sista dagar, de är lagade gång på gång. Nåväl, mötet missade jag, inte bara på grund av klackmissödet, utan på grund av/tack vare (välj själv) dotterns mentor som ville prata, mycket och länge. Och det berodde på att hon var (är) så nöjd med min dotter, hon har ryckt upp sig väldigt sen i våras. Kul, Singelmammans hjärta svämmar över.
Så, väl hemma hann jag med både en promenad med nämnda dotter, för att hon ville det. Och att städa i hallen, slänga två påsar som stått där, visserligen bara i två år, men ändå... Herregud vilket ryck! Nu är jag utmattad, ska grotta ner mig i eftervalssnack. Själv har jag en aning om varför det gick som det gick. S och M, bland andra, inte har tagit de invandrarfientliga strömningarna på allvar. Och det tror jag  beror på att de som leder partierna är för långt från "verklighetens folk". (ja jag lånar uttrycket). Det räcker inte med att läsa om hur folk drabbas i dagens samhälle. Man måste förstå, i själen. Hoppas det finns förmågor i partierna som ser det.