Äldsta drog iväg ut för en timme sen för att vara med de, numera, gamla klasskamraterna. Jag sa ok, och vi bestämde den tid han ska vara hemma igen. Jag tycker det är svårt att ha rätt grad av tillåtelse och/eller "nej du får inte"- attityd. Jag försöker vara konsekvent. Har ingen aning om det kommer att funka, men äldsta kom hem, två minuter innan vår överenskommelse. Och äldsta är nöjd. Jag inser, jag är verkligen inte van vid detta.
Det är tufft att vänja sig som tonårsmamma. Maktlösheten är värst och sedan vill man inte tjata heller. Tyvärr något som alla måste genomgå. Kram
SvaraRaderaJa det är inte att man gruvar sig lite lätt inför tonårsperioden...
SvaraRaderaFår man säga det högt? Att man ibland önskar att de flyttar hemifrån...?
SvaraRaderaMofsan: Maktlöshet och att tjata "lagom" är verkligen svårast. Kram tillbaka!
SvaraRaderaCatiiis: Fast det är onödigt att oroa sig i förväg.
Fru Venus: Absolut får man säga det och önska. Men de får inte flytta så långt... :-)